Män som hatar kvinnor (men"älskar"lesbiska)

wtf / Permalink / 3
Jag var på bio med Anna igår. När jag stod på Medis och väntade på henne kom en man fram till mig och frågade efter "närmaste nattklubb". Jag visade honom var han kunde hitta den, men sa också med ett leende att han nog fick komma tillbaka lite senare – eftersom klockan var strax efter 17. "Du har ett väldigt vackert leende" sa mannen. "Tack" svarade jag artigt, men kände redan här att jag inte gillade hur nära han stod. "Det syns att du ler med hela hjärtat. Det är vackert" sade mannen igen. Jag tackade än en gång för komplimangen och önskade honom en trevlig dag. Han stod kvar. "Vad gör du här då?" undrade han. "Jag väntar på min flickvän" svarade jag, den här gången lite kortare i tonen. Återigen önskade jag honom en trevlig dag, och började rota i väskan efter telefonen eller "vad som helst som kan fungera som en flykt". Och där kom det. "Jasså. Vad härligt. Kanske kan jag få vara med någon gång? Det skulle jag gilla." Det är inte första gången. Och troligtvis tyvärr inte sista, som jag hört den meningen av män efter att de förstått att jag är med en tjej. "Vi klarar oss alldeles utmärkt utan dig" svarade jag, och avslutade samtalet igen med ett "hejdå nu." Han stod kvar. Han skrattade och frågade vad jag hette. Jag svarade inte. Jag tittade bara på honom med en blick som markerade att det verkligen var dags för honom att gå. "Du är rolig. Du är smart" svarade mannen. "Det är kul att höra att ni klarar er utan en man. Jag gillar det också. Jag säger bara att OM NI VILL så..." "DET VILL VI INTE". Jag kände hur jag började tappa fattningen. Mannen fortsatte le mot mig och lade sin hand på min axel medan han sa "jag vill inte göra dig obekväm. Ha en fin dag. Fortsätt le sådär från hjärtat." Det värsta är att jag tror på riktigt att mannen i fråga gick därifrån och kände att han hade gett mig en komplimang. Inte att han hade ägnat sig åt sexuellt ofredande. Hade jag istället sagt "jag väntar på min pojkvän" – då hade han garanterat gått därifrån med en gång. Det enda som kan få en man med den där agendan att ge sig, är ju en annan man. Det har faktiskt bara gått ett par veckor sedan jag och Anna blev förföljda av en bil när vi gick hand i hand på söder. Mannen som körde bilen ropade ungefär samma saker som snubben på Medis efter oss. "Får man va med ellerrrr?" I typ 150 meter körde han bakom oss medan vi gick där. Snabbare och snabbare. Stockholm. 2017. [caption id="attachment_1534" align="alignnone" width="1932"] Klarar oss själva, tack.[/caption]

Dags att argt protestera mot BB-krisen

wtf / Permalink / 0
Ok, innan jag börjar prata allvar här måste jag bara säga TACK för all fin respons på mitt förra inlägg. Jag blir nästan gråtrörd. ❤️ MEN, nu måste jag skriva om en annan sak. Det får fan vara nog nu. Alldeles för länge har vårdpersonal fått gå på knäna, gravida kvinnor behövt vara rädda och förlossningars säkerhet har behövt ifrågasättas. I Sverige 2017. Landet som tidigare kunnat skryta med att vara bland de bästa i världen på just förlossningsvård. Det är inte klokt. Marschen idag arrangeras av Födelsevrålet (👈 Här finns info om vad som gäller för varje stad) tillsammans med Cissi Wallin och Emily Comeau Hellsing. Om du har möjlighet; marschera och gör skillnad.

"Sluta leta efter kärleken!"

wtf / Permalink / 0
Alltså, jag har ett problem med den här våren. Jag är inte förälskad. Och jag vill känna mig kär nu. Det behöver inte vara personen jag ska spendera resten av mitt liv med (skulle inte heller göra något om hen dök upp heller) men JAG VILL KÄNNA NÅGOT. Något.  Detta har kanske lett till en lätt desperation i min blick och i min tindertumme just nu. Jag till och med flirtar lite i Yatzy-appen. Kan ni visualisera min desperation då? 😂 Omgivningen har märkt det. Och alla kommer med samma råd. "Sluta leta". "Det kommer när du minst anar det". "Lägg ned det där och gör din grej". Jag är en stor förespråkare av "gör din grej". Men det ena behöver liksom inte utesluta det andra tänker jag. Jag KAN faktiskt vara kär och göra min grej på samma gång. Och att vara icke-kär är tråkigare än att vara kär, speciellt på våren. Dessutom känns det liksom så nedvärderande, det där rådet. Jag känner mig aldrig så liten och misslyckad som när jag outar att jag faktiskt vill träffa någon, och omgivningen säger åt mig att sluta försöka. Som att det liksom är dömt att misslyckas. Visst förstår jag med att "det kommer när det kommer". Men kan jag få längta lite ifred? Jag har säkert delat ut det där jäkla rådet själv både en och två gånger när situationen varit den omvända. Men, kan vi inte bara enas nu att om en person i vår närhet faktiskt längtar efter... ja just närhet kanske. Låt hen få leta ifred. Eller hjälp till! Peppa lite. Det blir mycket roligare för alla.
Till top