Bebisnostalgi

Föräldraskap, Tillbakablickar / Permalink / 2
Det är verkligen en babyboom i min bekantskapskrets! Senaste månaden tycker jag det är nya gulliga bebisar i flödet var och varannan dag. Ljuvligt. Dessutom är många av dem förstagångsföräldrar. (Men vad var det som hände för 9 månader sedan egentligen? Jag trodde det var mitten på mars som var tiden för babybooms?!) Jag har ju nästintill förträngt de där första famlande dygnen i föräldraskapet. När allt är sådär nytt, skört, jätteläskigt och totalt omvälvande. Herregud, så liten han var. Frank. Jag tordes knappt röra mig när han låg i famnen första dygnen. Jag får svindel när jag tänker tillbaka på det. Och livmodern hickar till, helt klart. Jag minns chocken, med alla helt nya känslor samtidigt den första tiden. Kärleken som inte fick plats i kroppen. Oron som inte fick plats i hjärtat. Och den fortsatta konstanta chocken över att det förblir så. Resten av livet. Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.55.05 Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.54.21 Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.56.10 Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.55.20 Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.57.01 Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.56.39 Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.56.23 Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.55.36 Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.54.53

Gravid trots PCOS

Föräldraskap, Tillbakablickar / Permalink / 2
När jag fick PCOS-diagnosen såg jag bara mörker ett tag, om jag ska vara helt ärlig. Jag som längtade efter barn så att jag höll på att spricka försökte ändå vänja mig vid tanken att det kanske inte skulle gå. Läkarna var dock positiva. Nu när jag äntligen hade en diagnos så blev bemötandet en helt annan från hela sjukvården. De peppade mig och berättade att de flesta med PCOS faktiskt kan bli gravida, om än med lite hjälp. Jag minns speciellt vilken krock det blev när de tog blodprovet för att se mina testosteron-nivåer. Jag var fortfarande helt skärrad, men läkaren märkte inte det riktigt. Tror hon menade väl när hon försökte lätta upp stämningen med ett skämt. ”Jahaja. Ja här har vi testosteron som i en man på anabola!”. Jag skrattade inte. För att kunna bli gravid kan man nämligen inte sänka testosteronnivåerna. Istället måste man skjuta till mer östrogen. Tillräckligt för att ”överrösta” testosteronet. Sammanfattning: det var som att ha konstant PMS under de 8 månader vi försökte. Riktigt, riktigt illa PMS. Har förstått att långt ifrån alla reagerar såhär. Det är väl som med alla läkemedel att olika personer reagerar på helt annorlunda sätt. Jag kände inte igen mig själv. Jag var deppig, aggressiv och lättstött. Men rent fysiskt svarade jag bra på behandlingen och fick 2 fungerande ägg vid varje menscykel. Vi ställde in oss på att om det skulle bli barn kunde det eventuellt bli två! För Franks pappa som redan hade fem barn var det en liten process att ta in… 😆 Alla som har försökt få barn under såhär planerade former vet hur tärande den här processen kan vara för psyket. Hoppet vid varje ägglossning. Order från läkare om att ligga varje dag. Icke-romantiken i det. Väntan. Familjelivs-trådarna i stil med ”Jag är sugen på blåbär. Kan det här faktiskt vara ett graviditetssymtom?”. Testet. Besvikelsen. Gråten. Hur man borstar av sig och reser sig igen. Efter sju försök (gånger två då eftersom jag hade två ägg varje gång) konstaterade läkarna att det här verkar vara svårare än vi först trott och en allmän infertilitetsutredning startades, samtidigt som vi ställdes i kö för IVF. Det totala mörkret kom tillbaka. Jag gav upp. Vi slutade med ägglossningstesten och varje-dag-liggen och hoppet. Jag började tordas ta en öl ibland igen. Försökte leva på i väntan på IVF. Men något kändes lite konstigt. Jag mådde märkligt. Bara veckor efter att jag ”gett upp” var jag gravid. Som jävla MAGI. Jag väckte Franks pappa med stickan jag hade tagit mest ”just in case”. Ingen av oss förstod NÅGONTING. Det var ju kört? Men tydligen inte. Jag vet att de där månaderna vi gick igenom det här inte är någonting i jämförelse med par som kämpar i år efter år. Jag kan inte ens föreställa mig den emotionella berg- och dalbanan ni måste gå igenom. Fruktansvärt. De där månaderna gjorde mig mer ödmjuk inför familjebildandet. Aldrig någonsin ska man ta det för givet. [caption id="attachment_1062" align="aligncenter" width="536"]En av de väldigt få bilder som finns på mig som höggravid. En av de väldigt få bilder som finns på mig som höggravid.[/caption] Förresten, har du läst min förlossningberättelse (när Franks pappa drog till akuten för egen del samtidigt som mina värkar drog igång)?

Påsken blev en tidsresa

Föräldraskap, Tillbakablickar / Permalink / 2
Det är något speciellt med att återbesöka en stad man hade till låns. Jag kände mig aldrig riktigt hemma i Falun under de år jag bodde där. Jag hade inget naturligt sammanhang. Jag hade flyttat dit för kärleken och med honom som enda bas och navigation i staden. Det är svårt. Varje gång jag kommer tillbaka känns som en tidsresa. Speciellt den här gången, eftersom det var påsk och Franks pappa och alla barnen redan var där när jag kom dit för att hälsa på kidsen i fredags. Han hade lånat sitt ex lägenhet och var där med alla barnen när jag kom dit i fredags. Direkt fick jag en ettåring (Franks systers lillasyster) på armen. Totalt är de sju syskon, några hel- andra halv. Den näst äldsta visade sin nya tatuering, ettåringen ville ha välling, Frank ville visa sitt påskägg och hans syster ville visa sin senaste favoritlåt på Youtube. Som att tiden stått stilla och samtidigt rört sig i raketfart på samma gång. Jag är glad att det går att komma förbi en timme eller två sådär. Oerhört glad. Samtidigt är det lite svindlande att kasta sig tillbaka på det där viset. Jag har faktiskt bara återbesökt Falun ett fåtal gånger sedan skilsmässan av den anledningen. Jag blir lite melankolisk av det. Samtidigt vansinnigt stolt över att få vara en del av den här fantastiska, rätt kaosiga och lite komplicerade familjen. 😬❤️  
Till top