Circles of life

TBT / Permalink / 1
För några månader sedan var jag och skulle köpa lunch i Söderhallarna. Då såg jag, lite snett bakifrån en profil jag kände igen! Det kunde inte vara någon annan än min gamla baldejt från gymnasiet (i Värmland) – som jag inte sett sedan dess! Jag kunde inte se mer än max en tredjedel av hans ansikte dock för han satt med ryggen mot i något som såg ut som ett biznizmöte. Jag tordes inte gå fram och ba "länge sen!". Speciellt ifall jag hade tagit fel. Men jag skrev till honom på Facebook och det visade sig att det hade varit han! Och att han skulle flytta från Karlstad till Stockholm veckan efter. Hur sjukt är inte livet ändå?! Så jäkla roligt. Sedan dess har vi börjat umgås igen. Lite att "catcha up" sedan sist helt klart, men det är jättekul att prata med någon som känns lite från ett tidigare liv på något vis. Jag blir alldeles nostalgisk. Därför åker jag (och Frank) tillbaka till Värmland i helgen för att fira hans födelsedag i Skoghall. Misstänker att jag kommer träffa fler vänner från förr där. Jag som medvetet duckat alla typer av "reunion"-grejer. Men vafan. Nu kör vi! Grattis J. 🎈 [caption id="attachment_1199" align="alignnone" width="223"] Innan balen i gymnasiet[/caption] (Vill du läsa om en annan tidsresa? Läs då om min påsk! Jag verkar ha ett tema på högtiderna den här våren...)

Att flytta ihop med en hel familj

TBT / Permalink / 1
Som jag skrev förra torsdagen så bodde jag i Göteborg när jag träffade Franks pappa. Han bodde i Falun. Så första månaderna av vårt förhållande åkte vi den ändå rätt sega sträckan mellan dessa två städer. Ofta blev det ett par tågbyten på vägen och jag kom till honom runt midnatt på fredagen och var tvungen att åka i hyfsad tid på söndagen. Det blev mycket resa för få timmar ihop, så jag lessnade rätt fort på det. Men alternativet var alltså att ge upp allt jag visste något om och flytta till en helt ny stad. Men det var inte det läskigaste – jag skulle flytta in i en familj. Det var nog ganska tur att jag var så ung, för annars hade jag inte tordats tror jag. Men 23-åriga jag, alldeles fylld av nykärhet packade flyttlasset och åkte till Dalarna. Då hade Franks pappa fem barn, varav några bodde hos honom på halvtid och några andra bodde mer hos sin mamma. Barnen var mellan tre och tolv, om jag räknar rätt. Hujhujhuj, jag gjorde nog alla "fel" i början. Tur att de där ungarna är så genomsnälla människor som stod ut med att det flyttade in en för dem nästan okänd person och bossade så mycket som jag gjorde. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag tänkte. Tror jag får lov att skylla på åldern här med. För istället för att se det som det var, en familj som hade fått en "inkräktare" relativt nyligen efter att deras pappa separerat från sin tidigare tjej – så såg jag väldigt mycket ur mitt eget perspektiv där och då. Bland annat så ville jag ha andra möbler. Så jag tog mer eller mindre för givet att ingen hade något emot att jag "gjorde om" deras hem. Jag lade mig också i kidsens liv alldeles för tidigt, tror jag. Jag ville ju bara vara med – men så lätt kan man nog inte se på det. Speciellt känsligt tror jag det kan ha varit för de som var tweenies. Men med tiden tror jag att jag växte in lite mer i bonusfamiljelivet. Och det finns nog utrymme att skriva mer om det en annan gång. Är någon av er i den här situationen nu? Vad tycker ni har varit svårast i att "flytta in i en familj"? Vad vill ni helst läsa om i de här frågorna?

När jag träffade Franks pappa

TBT / Permalink / 0
I efterlysningsinlägget för några veckor sedan så önskades det att jag skulle berätta mer om livet INNAN separationen. Jag har duckat för det ett tag, men jag tänkte ändå göra ett försök att berätta lite mer om resan dit jag är idag, under kategorin TBT. Det är var det låter som helt enkelt. Så, låt oss börja från början. Jag var nyss fyllda 22 år när jag träffade honom, på en lite nervös första dejt. Franks pappas bästa kompis. Det började nämligen så. Jag hade varit singel ett tag och började snacka lite med den här killen, låt oss kalla honom R 😄. Han var snygg, svinrolig och jag visste redan vem han var. Vi hade jobbat i samma ankdamm som reklambranschen i Göteborg är ett par år redan. Vår dejt blev precis så kul som jag trodde den skulle bli. Han hade rockabilly-inspirerad frisyr (som var SÅ inne det året), pratade en rolig dialekt och flirtade på ett så ohämmat sätt att vi liksom kunde skratta högt åt det. Det hjälpte till att vi tog kanske fyra öl för mycket. Vi dejtade i kanske en månad. Vi hade kul ihop, men ingen av oss lyckades få till det där rätta pirret. Så vi lade helt enkelt ned vårt dejtingprojekt ganska snabbt. Dock är vi fortfarande nära vänner – och pratar nästan varje dag. Så det var nog ändå rätt prio. Men i alla fall, bara veckan efter var vi på samma reklammingel i vår lilla ankdamm. Jag såg honom inte, men han kom fram till mig för att låna min tändare och säga hej. Med sig hade han sin nya praktikant, tillika "nya BFF". Det var Franks pappa. Jag tyckte han var såå härlig från första kvällen. Han syntes genom hela rummet. Dels för att jag tyckte att han var supersöt med någon form av pojkbandslugg och alldeles för stor ryggsäck för mingel. Men också för att han och R bara lyste av sin bromance. Haha. Fast jag redan då hade svårt att slita mig så dröjde faktiskt nästan ett år innan jag och Franks pappa blev ett par. R var bestman på mitt och Franks pappas bröllop, och berättade den här historien då. Det är ju lite sjukt egentligen att ha ett gammalt ragg som bestman, men nu blev det så. 😄
Till top