Det stora kollektivet

Dreamteam, Relationer, Skilsmässa / Permalink / 0
Jag tog jullov från bloggen. Behövde lite ledigt på riktigt. Det har hunnit bli nytt år under tiden. Jag hade egentligen planerat att skriva någon form av årskrönika, som sig bör om en skriver blogg kan en tycka. Men nu känner jag mig mer sugen på att tänka på nya året framåt istället. 
 
Mitt årshoroskop (ja, jag läser sånt, och Damernas Värld är bäst på det) vittnar om att skorpionen är VINNAREN kommande året. Tydligen kommer allt bra hända typ samtidigt. Men det får jag ju inte jinxa nu genom att sitta och spekulera i vad det kan röra sig om. Hehe. 
 
Något som redan hänt är iallafall att Frank hoppat på nästa utvecklingssteg, från en dag till en annan. Kanske kan inte jag ta in det under "mitt år", det är ju snarare hans. Men det är så coolt att följa. Det är som varje gång han tillfrisknar från en ordentlig förkylning så har han under vilan passat på att levla upp hjärnan och kroppen. Jag och Franks pappa pratade mycket om det Frallans första levnadsår. Efter varje förkylning hände något banbrytande. Att han började skratta, forma ord eller krypa. 
 
Nu är det inte riktigt lika tydliga milstolpar, men ändå helt fantastiskt att se hur han helt plötsligt har börjat bli mer självständig. Nu släpar han runt på en pall och fixar massor av saker själv. Fryser in is att ha i sitt vatten, går och snyter sig själv, spolar och tvättar händerna utan påminnelse. Jag sitter typ såhär "😮😮😮" och ser nya grejer hända varje dag. 
 
Med all denna utveckling har även förmågan att kunna prata om skilsmässan utvecklats. Han frågar mycket nu. Varför han alltid måste säga hejdå till pappa för att få mig, och hejdå till mig för att få pappa. Han undrar varför vi inte bor tillsammans allihop. Och varför Anna inte bor med oss eftersom vi tycker om henne så mycket. Härom dagen kom han med det radikala förslaget:
 
"Mamma jag är så trött på att alla nämbiskor (människor) jag tycker om är i massa olika hus. Varför ska alla bo överallt? Det är ju jättejobbigt att hålla på och ba hej å hejdå hej å hejdå hela tiden! Kan vi inte vara i samma hus samtidigt, så jag får ha alla nämbiskor och alla mina vänner på samma ställe?"
 
Vilket kollektiv det skulle bli. Frank, jag, Anna, Franks pappa, hans tjej, alla syskon och deras mammor och ett par av förskolekompisarna och hans favvofröken. Vi får ordna ett litet familjeråd och diskutera saken. 😉 
 
Frank och hans syster på nyårsafton hemma hos sin pappa. Jag fick sno den bilden pga älskar den. 💜

Ett hastigt "god jul" i hallen på förskolan

Skilsmässa / Permalink / 0
Det går faktiskt oftast bra, det här med delad vårdnad. Sakta har det blivit vardag, trots allt, att Frank bara är hos mig halva tiden. Men det är två saker jag har svårt att dela med mig av. Franks födelsedag och julen. I år är det som sagt Franks pappas jul. Och jag kan ju inte sätta mig på tvären där såklart, men jag börjar lida över det redan i november. Jag tycker verkligen det är helt fruktansvärt. 
 
Jag tror jag hade en bild av just jular innan jag skaffade barn. Att "när en får barn, då kommer jularna bli mer meningsfulla än någonsin". Jag vill återuppleva min barndoms jular genom Frank – och jag vill få skapa magi för honom. Men det får jag bara vartannat år. Hur kan något som är så rättvist kännas så orättvist? Självklart kommer jag få chansen i mellandagarna att ta igen det vi missat och fira jul tillsammans. Men på något sätt så känns det inte lika. Ska tomten dyka upp igen då? Det går ju inte.
 
I tisdags var det dags att säga hejdå, inför julen. Nu är det pappavecka och till helgen åker de norrut för att fira med Franks pappas släkt. 
 
Så där fann jag mig själv. I hallen på förskolan fick jag säga ett hastigt "god jul, älskling" och pussa på min son, i en kamp mot tårarna. Det var den "julmagin" jag fick stå för det här året. Nästa år blir det revenge. 
 
Förra julafton (aka vattkoppsjulen)
 

Själva bytet är det svåraste

Dreamteam, Skilsmässa / Permalink / 0
Ojojojoj bloggen tog visst paus hela helgen. Det var inte tänkt så men det var fullt ös så fanns ingen möjlighet att blogga riktigt. Ska berätta om helgen mer i ett annat inlägg dock. 
 
Jag har haft Frank själv nu i två veckor. Så jävla underbart att ha sammanhängande tid med honom. Speciellt eftersom han varit lite pappig på senaste. Bara vi kommer in i vardag ihop så går allt mycket bättre. Det blir mycket mer harmoniskt, roligt och mysigt. Det är liksom i avbrotten och bytet i sig som gör det lite jobbigt för oss båda tror jag. 
 
Jag och Franks pappa kör fem dagar i taget nu. Det känns för länge att vara ifrån kiddo en hel vecka, och dessutom så skulle det innebära onödigt mycket tid i bil för Frank då han isf skulle behöva åka till Falun och hämta/lämna syskon mycket mer än nu. Det här är helt enkelt det bästa för vårt "livspussel" om vi ska behålla 50/50-uppdelnigen. Samtidigt är det lite kort att komma in i det vardagliga, det märker jag ju de gånger jag får ha Frank lite längre. 
 
En rapport i början av året visade ju dock att växelvis boende är det bästa för barn med separerade föräldrar. Barn som bor växelvis mår nästan lika bra som barn i "kärnfamiljer". Det var en sådan lättnad när jag läste det. Det känns som att det varit så många röster i alla år som påpekat att man inte säkert vet hur "flängandet mellan hem" skulle påverka barnen. Jag hoppas att den här lite tuffa stunden mellan bytena är en period helt enkelt. Allt jag vill är ju att Frank ska få må så bra som möjligt.  
 
 
(null)
 
Till top