Det stora kollektivet

Dreamteam, Relationer, Skilsmässa / Permalink / 0
Jag tog jullov från bloggen. Behövde lite ledigt på riktigt. Det har hunnit bli nytt år under tiden. Jag hade egentligen planerat att skriva någon form av årskrönika, som sig bör om en skriver blogg kan en tycka. Men nu känner jag mig mer sugen på att tänka på nya året framåt istället. 
 
Mitt årshoroskop (ja, jag läser sånt, och Damernas Värld är bäst på det) vittnar om att skorpionen är VINNAREN kommande året. Tydligen kommer allt bra hända typ samtidigt. Men det får jag ju inte jinxa nu genom att sitta och spekulera i vad det kan röra sig om. Hehe. 
 
Något som redan hänt är iallafall att Frank hoppat på nästa utvecklingssteg, från en dag till en annan. Kanske kan inte jag ta in det under "mitt år", det är ju snarare hans. Men det är så coolt att följa. Det är som varje gång han tillfrisknar från en ordentlig förkylning så har han under vilan passat på att levla upp hjärnan och kroppen. Jag och Franks pappa pratade mycket om det Frallans första levnadsår. Efter varje förkylning hände något banbrytande. Att han började skratta, forma ord eller krypa. 
 
Nu är det inte riktigt lika tydliga milstolpar, men ändå helt fantastiskt att se hur han helt plötsligt har börjat bli mer självständig. Nu släpar han runt på en pall och fixar massor av saker själv. Fryser in is att ha i sitt vatten, går och snyter sig själv, spolar och tvättar händerna utan påminnelse. Jag sitter typ såhär "😮😮😮" och ser nya grejer hända varje dag. 
 
Med all denna utveckling har även förmågan att kunna prata om skilsmässan utvecklats. Han frågar mycket nu. Varför han alltid måste säga hejdå till pappa för att få mig, och hejdå till mig för att få pappa. Han undrar varför vi inte bor tillsammans allihop. Och varför Anna inte bor med oss eftersom vi tycker om henne så mycket. Härom dagen kom han med det radikala förslaget:
 
"Mamma jag är så trött på att alla nämbiskor (människor) jag tycker om är i massa olika hus. Varför ska alla bo överallt? Det är ju jättejobbigt att hålla på och ba hej å hejdå hej å hejdå hela tiden! Kan vi inte vara i samma hus samtidigt, så jag får ha alla nämbiskor och alla mina vänner på samma ställe?"
 
Vilket kollektiv det skulle bli. Frank, jag, Anna, Franks pappa, hans tjej, alla syskon och deras mammor och ett par av förskolekompisarna och hans favvofröken. Vi får ordna ett litet familjeråd och diskutera saken. 😉 
 
Frank och hans syster på nyårsafton hemma hos sin pappa. Jag fick sno den bilden pga älskar den. 💜

"Någon gång kanske eventuellt under nästa år"

Relationer / Permalink / 0
Jag och Anna har inte bråkat än. Så för några veckor sedan bestämde vi oss för att betta på vad det första bråket skulle handla om. Jag trodde det skulle handla om någon typ av situation där vi båda vill ta kontroll och liksom leda skutan på något vis. Anna däremot sade "jag tror att det kommer handla om att du tycker jag är för seg med att flytta ihop."
 
Jag blev lite förvånad faktiskt, för det var inget vi hade pratat om någonsin. Men jag tog det som en väldigt tydlig markering att det var något jag inte skulle räkna med på väldigt länge. (Hannah Hetserud hade ju såklart redan börjat tänka på det här, men inte delat det just för att det känts lite tidigt.) Så jag har helt enkelt hållit rätt låg profil i den frågan. Framför allt för att inte Anna ska vinna bettingen såklart. 😉
 
MEN det har hänt något. Senaste veckan har Anna börjat prata om saker som kommer "ordna sig någon gång kanske eventuellt under nästa år". Flera gånger när vi kommit in på klassiska livspusselgrejer som när jag klagar på att jag inte hinner träna osv så kommer den där kommentaren. "Det tror jag kommer ordna sig kanske eventuellt nästa år". 
 
Idag slog det henne. Att det är ju HON som nu har påbörjat någon typ av ihopflyttarkampanj. Vi som båda var helt säkra på att det skulle bli jag. Så. Kanske eventuellt någon gång nästa år, att vi kommer bo under samma tak? Men det där första bråket kan få vänta längre än så.  
 
(null)

(null)

 Helgens bästa inköp 🌈


Att ses mindre i ett samboskap?

Relationer, Åsikt / Permalink / 2
Ibland tar det tid för poletten att trilla ner. Så var det för mig igår. Jag och en kollega satt och pratade samboskap, och hur livet liksom förändras när man kan få se sin partner hela tiden och inte behöver ”planera in det”. Kanske på gott och ont, beroende på hur man är. Men jag som älskar att ha vardag ihop med en annan person är ju väldigt pro-samboskap. Min kollega lade dock till att det är ju inte alltid det blir så att man ser varandra så mycket mer bara för att man flyttar ihop, ibland kan det nästan bli tvärtom. 
 
Jag skrattade till och påpekade att båda de sambos jag haft faktiskt har ”försvunnit” mer ur mitt liv sedan vi flyttade ihop. Jag vill nämligen lägga mig typ senast 23 på en vardag. Exakt den tid på mina exsambos ”kreativa flow” påstods börja. Sedan satt de ofta uppe halva natten och jobbade. 
 
Det där har blivit min syn på ”hur det är”. Att jag är trist och trött, och de är kreativa. Jag har inte analyserat det djupare än så. Jag har bara accepterat det. 
 
Tills min kollega tittade på mig och sade ”så du accepterade att ha det så?”. Jag har inte ens tänkt det som att jag hade kunnat ha ett val där. Men hon sade det som världens mest självklara grej att det var ju jag som var rimlig i det där med att lägga mig 23, speciellt när en har kids som vaknar 06. Men att hon också hade erfarenhet av att typ alla män (i de exempel vi hade) hon bott med sagt samma sak. ”Jag behöver den där tiden för mig själv”. Vilket resulterar i att tjejen (i våra exempel, återigen) går upp tidigt och tar hand om kidsen själv flera timmar varje morgon – där ”tid för sig själv” verkligen inte finns på agendan. 
 
Nu har vi inte haft tillräckligt många exsambos tillsammans för att dra någon statistisk slutsats här direkt, hehe. Men känns det igen av er 98% kvinns som läser? Hur det liksom ofta tassas kring det där med mäns egentid? Det är lite intressant ändå tycker jag.  
 
Där står jag och tycker en massa nu igen. 
 
Till top