De 3 värsta sömnperioderna under mitt föräldraskap (so far)

Föräldraskap / Permalink / 1
Frank och jag sover tillsammans. Eller ja. Han somnar i sin egen säng, men kommer intassandes till mig/oss under natten. Han är alltid välkommen, det har varit en viktig del av mitt föräldraskap och något som faktiskt är icke-förhandlingsbart även med en ny partner. 
 
Men han är stor nu, Frank. Och tar upp en märkbar del av sängen – helt klart. Dessutom vill han sova mellan mig och Anna, men OVANPÅ täcket. Vilket gör att han låser täcket under sig och vi får varsitt hörn. Det i sin tur leder till en tyst dragkamp genom nätterna. Låter det mysigt? Hehehe. Well, då vill jag ta tillfället i akt att MINNAS TILLBAKA. 
 
Det är nämligen så att jag får mer sömn nu än NÅGONSIN under mitt föräldraskap (trots att jag ligger och balanserar på sängkanten med 3 dm täcke över ena benet).
 
De 3 värsta sömnperioderna so far:
 
3. Stryparn
Strypperioden var ganska lång. Kanske 1,5 år mellan ett och 2,5 års ålder. Då var det viktigt för Frank att sova PÅ min hals. Med liksom överkroppen över sin moders struphuvud medan hon kippade efter luft med huvudet riktat åt enbart ett håll, med nackspärr som följd. "VARFÖR FLYTTAR DU INTE PÅ UNGEN?!" kanske du tänker nu. Men invänta de andra punkterna. För med barn som inte sover, så blir man till slut desperat. What ever works, helt enkelt. 
 
2. Fjärilslarven
Frank hade inte napp. Han ville helt enkelt inte. Men han hade en sång. Mellan åldern tre månader och drygt ett år så fanns det bara en sak som fick honom att sluta gråta nattetid och det var låten "Fjärilslarvens sång" av James & Karin. Ni vet, den här dängan; "Jag är en liten fjäilslarv som legat och förpuppat mig men NU så vill jag ut. Och PRÖVA mina vingar, jag vill FLYGA, flyga långtlångt bort". Om du inte känner igen den så MÅSTE du lyssna på låten för att förstå vad vi gick igenom. Varje natt (och ofta även dag) på repeat. I. ETT. ÅR. Vi kommer tillbaka till ett tema här. What ever works.
 
1. Skiftet
Jag minns det knappt nu, eller vad det gjorde med mitt psyke. Men det var något med kiddos mage när han föddes. De var osäkra på om det var kolik eller vad det egentligen handlade om. Men första tre månaderna så gjorde han så att han sov inte över huvud taget (typ). Han skrek istället. Han skrek i bärsjalen. Han skrek när vi guppade. Han skrek när vi gungade med vagnen över tröskeln. Han skrek när vi satt med honom i famnen och gungade på en pilatesboll. Han skrek när vi spelade "white noise". Han skrek när han fick babymassage. Han skrek när han åkte bil genom Falun på småtimmarna i desperata föräldrars sista hopp om att ljudet från motorn skulle ge någon effekt. Han skrek. Och skrek. Så trots att Franks pappa jobbade så var han uppe "första skiftet" (förutom amningspauser) till 02. Mellan 02 till morgonen var jag uppe. Jag minns typ inget mer av den tiden än kärlek och förtvivlan i en sinnessjuk mix. What ever works (eller inte works).
 
SÅ. Så jäkla lyxigt med ett hörn av en säng med tillhörande hörn av ett täcke ändå. Barnet sover ju. ❤️ 

(null)


Carpe lördagskväll

Föräldraskap / Permalink / 1
Vissa gånger måste jag ändå säga att det finns fördelar med delad vårdnad. För att föregå ev kommentarer så kan jag inleda med att säga att JO, jag älskar mitt barn outtömligt och tiden med honom är det mest värdefulla jag har. (👈 några års skrivande om föräldraskap har ändå lärt mig att en måste göra det här tillägget – hur stört det än må verka att säga något så självklart). Men. 
 
Det har varit en intensiv vecka på många fronter kan man säga. Speciellt i privatlivet faktiskt, men även på jobbet. Jag har liksom inte riktigt räckt till någonstans och däckat helt utmattad typ vid 22, för att sedan vakna på småtimmarna och ligga och snurra till morgonen. Det händer mycket kul, men just nu är jag helt enkelt väldigt trött. Life is life. 
 
Frank har varit hos mig sedan i måndags och idag kom även hans storasyster hit och hängde. Det är så otroligt roligt att hon fortfarande vill det. Jag är SÅ tacksam. Trots att kroppen sade ifrån totalt fysiskt så gav jag allt jag hade. Vi bakade pepparkakor, gjorde glasyr, lekte hänga gubbe och ritade, gjorde play doh-pokémons och härjade. Efter middagen när Franks pappa då sade att han kunde ta med sig BÅDA barnen hem (fast det är min Frank-vecka) så tillät jag mig faktiskt att känna den där "förbjudna" känslan av lättnad. 
 
En oplanerad barnfri lördag hade kanske i en annan sinnesstämning lett till att jag gav mig ut och var social. Men idag ville jag inget annat än att bunkra upp med serier och lägga mig i badet. Så det gjorde jag. Ingen vill mig något. Ingen bråkar. Ingen undrar. Ingen har kissat på sig. Ingen är törstig. Ingen vill ha hjälp att flytta pallen. Ingen vill någonting. Utom jag då, som vill ha det precis såhär ikväll.
 
  (null)
 

En kärleksdikt

Föräldraskap / Permalink / 0
I min närhet finns en hjälte som så lätt glöms bort.
Trots varje dag (och natt) den kämpar för oss i vått till torrt. 
 
Som i denna morgon när mitt knä blev varmt och blött, 
den lille märkte inget utan satt där kvar så sött.
 
Då fanns den där som en sann vän, som genast ställde opp. 
Ty varje dag den räddar oss och ger mig åter hopp. 
 
Till synes kantig, ful och stor, men med insida av stål. 
Den snurrar runt för min familj och tar oss in i mål. 
 
Tack du käre tvättmaskin, som dessutom tumlar torrt. 
Utan dig ett småbarnsliv vore nåt att kyligt räkna bort.  
 
 
 
Till top