En"curlingförälder"i sin linda

Föräldraskap / Permalink / 0
Jag blir så trött på mig själv. Hela mitt vuxna liv har jag haft en bestämd bild av hur jag ska vara som förälder. Varm men tydlig, typ. Med Franks syrra kunde jag med att säga till på skarpen när det behövdes. Det är ju liksom en skyldighet som en vuxen som uppfostrar ett barn kan jag tycka. Att tydligt visa en väg. Men sedan hände något. Med Frank har jag blivit en sån mes! Jag kan inte säga ifrån rejält om någonting längre. Det känns som han har mig runt lillfingret redan, 3 år gammal. Just nu är vi inne i en intensiv fas av att träna på en viktig grej för utvecklingen. Ska inte gå in på detaljer där, men för hans skull så måste han bara lära sig detta. Men varje gång han blir ledsen för att han inte vill, eller det är för svårt – så viker jag mig. Jag kan inte med att vara den där tydliga vägvisaren som jag hade tänkt mig att jag skulle bli helt enkelt. Och hur ska det här sluta när han är tonåring? Haha. Ska det räcka med att puta ut med underläppen lite så kommer hans ömma moder att gå med på vad som helst. Nä. Det är nog dags att jag blir tydlig med mig själv först, så jag kan bli tydlig med honom sedan. mvh, Hannah Meserud. [caption id="attachment_1526" align="alignnone" width="1609"] Som här tillexempel när han väckte mig 05.30 med "ta en bild, ta en bild" bara för att han var söt, medan jag var sovsvullen. Inte ens då sade jag ifrån. 😉[/caption]  
Till top