Vi måste sluta betygsätta barnen

Föräldraskap / Permalink / 2
Har du någonsin fått höra att du har ett "lätt barn" och blivit lite irriterad? Det har åtminstone jag. Jag får nämligen höra att jag har både ett "lätt barn" och ett "barn med VÄLDIGT stark vilja". Jag tror inte det är menat som en recension varken av Frank eller mitt (och Franks pappas) föräldraskap – men det är ju faktiskt precis det som det egentligen är. Jag är av den bestämda åsikten att mitt barn är en egen liten person med massor av personlighetsdrag, viljor och tankar. Han är inte "lätt". Han är inte "svår". Han är Frank. Precis som alla andra människor är han styrd av dagsform, energinivå och uppfostran. Och just där vill jag stanna till. För i de fall då Frank uppfattas som ett "lätt barn", då får han höra hur duktig han är som är så lätt att ha att göra med. Till exempel för att han alltid stänger av tv:n när jag ber honom eller alltid tvättar händerna utan protester. Där är han ett "lätt barn". Såklart tycker jag att Frank ska få beröm för att han samarbetar med vuxenvärldens viljor. Men vad händer när bara de lyckade samspelen belönas med "duktighet"? Jag tror att i det fall som ett barn uppfattas som lätt så är det helt enkelt ett lyckat samarbete mellan barnet och dess förälder. Kombinationen av perosnligheter och kommunikationen mellan dessa. Frank stänger inte av tv:n utan bråk för att han är "lätt". Utan för att jag faktiskt lagt ned oerhört mycket kraft och energi på att förklara för honom vilka regler vi har med tv:n hemma. Han fattar grejen. Vi är överens. Han tvättar inte händerna utan bråk för att vara "lätt" utan för att han har lärt sig att han har baciller på händerna – som kan göra honom sjuk i onödan om han låter bli. Han vill inte bli sjuk, så det är liksom inget han tänker bråka om. Dessutom tillåter jag att han leker med vattnet en stund, och i den kompromissen har vi landat i ett "lätt" samspel. Däremot är inte vårt samarbete lika fulländat på andra fronter än. Kanske för att vissa av de där reglerna inte heller är så viktiga för mig, och Frank speglar sig ju i omgivningen – som alla andra människor. Han är kanske "viljestark" för att det dels är en del av hans personlighet och dels för att jag och hans pappa låtit honom bli sådär arg utan konsekvenser lite för många gånger. Vi har inte hittat nyckeln än helt enkelt. Det betyder inte att vi inte sätter gränser eller fortsätter testa. När vi misslyckas med det samspelet känns det så oerhört sorgligt att barnet ska ta straffet i form av "jobbig", "problematisk" eller "svår". På samma sätt som barnet får konstigt beröm för saker som vi jobbat hårt med ska vara självklara. Frank är envetet positiv. Det är en underbar egenskap som jag gärna berömmer honom för. Att han ofta är glad, positiv OCH viljestark är alla fantastiska sidor. Men inget av det är lika med "lätt" eller "svår" per automatik. Att han blir precis lika arg när han känner sig illa behandlad vill jag också kalla för en rimlig, kanske rent av bra reaktion. Det vi måste jobba med hela livet är kommunikationen mellan varandra. Utan betygsystem. [caption id="attachment_1654" align="alignnone" width="750"] Två positiva viljestarka jävlar.[/caption]
#1 - - Anna:

Tack! Väldigt bra skrivet.

Tycker själv väldigt illa om frågan "är han snäll?" om min bebis (underförstått sover bra, skriker inte etc.). Vad skall jag svara liksom, "nej, han är elak". Och ALLTID denna jämförelse, min svärmor håller hela tiden på och jämför med hur hennes barn var när de var små (jättesnälla såklart).

#2 - - Elin:

Viktigt att prata om. Och framförallt, det behöver inte ens vara så att föräldrar ”lyckats” eller ”misslyckats” när ett barn inte gör som föräldrarna eller omgivningen vill. Att det ens skulle gå att få alla barn att bete sig på ett sätt som är ”väluppfostrat” är kanske inte ens möjligt i alla fall och behöver inte bero på att föräldrarna inte försöker.

Till top