När en inte räcker till

Dreamteam, Skilsmässa / Permalink / 5
Det värsta med delad vårdnad (förutom det uppenbara – att jag inte får ha mitt barn hela tiden) måste nog vara jämförelsehetsen. Jag vet att jag varit inne på det innan, men det tål att lyftas igen. Det finns INGET som gör ondare än när Frank säger att han hellre vill till pappa. Och just nu är en sådan period. Rent rationellt så vet jag ju att det är just det – perioder. Om ett par månader kan det mycket väl ha svängt över åt andra hållet. Så är det hela tiden. Men när det är min tur att få symbolisera den "tråkigare föräldern" i Frallans blick så väcks en desperation i mig som jag inte kan jämföra med någon annan känsla. Jag känner mig så naken och blottad när han säger så. Helt hjälplös inför både Frallan och mitt eget ego. Och det är lätt att trilla dit då; att börja rucka på vardagsrutinerna för att locka fram det där roliga och spännande. Men jag försöker såklart låta bli. Inget gott kommer ur att den desperationen jag känner förvandlas till något typ av materiellt jippo om vem som kan hitta på roligast grejer. Det ÄR ju bara att fortsätta finnas där. Nöta. Laga middag. Läsa saga. Förstå och trösta. Men ibland blir en skör alltså. Ikväll är verkligen en sådan kväll. [caption id="attachment_1785" align="aligncenter" width="1932"] Grått och trist vare här.[/caption]
#1 - - Petra:

Så här i slutet på oktober vill man ju bara bort, så även barnen. Eftersom vi bor med hans pappa, säger min son bara "då vill jag inte bo här längre" när han blir arg. Det gör precis så där galet ont som du beskriver, fast jag vet att han kommer säga att han älskar mig efter fem minuter.

#2 - - Tina:

Om En inte räcker till, kanske två eller fler gör det. Man kan inte allt, samtidigt. This, too, shall pass.

#3 - - Johanna:

PUSS

#4 - - H:

Jag kommer saknar din blogg. Sättet du skriver är så vackert ärligt. Jag känner igen mig i detta inlägget trots att min livsituation är en annan. Men en tonårstjej som 'hatar att vara hemma' sårar mig hemsk mycket ibland. Få tankar som att vi har misslyckat skapa ett hem hon trivs i och sen börjar typ 100000 anledningar till att jag kan känner mig misslyckad börjar surra i huvudet. Men ibland har jag ett sällsynt klarsynt ogönblick där jag inser att vi gör verkligen allt vi kan. Det är långt ifrån perfekt, men hon har det jäkligt bra ändå om man ska vara krass, och de små ögonblick där jag inte ta det personligt men låta henne ha sina reaktioner, det är så mycket lättare då. Din son har en riktigt tur att ha en så fantastisk mamma!

#5 - - Christine:

Kära du! Vet att när en är mitt i det är det svårt att se klart, för det gör ju så ont... Men tänk vad trygg han måste känna sig med dig eftersom han vågar säga så, han vet att du alltid finns kvar 👍🏻 Det brukar jag försöka trösta mig med när min pojke säger dumma saker till mig. Kids brukar ju bete sig som värst mot dem som de är tryggast med 😅Och det behöver ju inte ens betyda att han faktiskt tycker så, utan att han kanske bara testar dig 😊

Till top