På dejt med min egen hjärna

Övrigt / Permalink / 1
Jag har gått i terapi nu hela hösten. Så VANSINNIGT skönt, helande och själarenande.
 
Det är inte första gången jag sätter mig i terapistolen. Det är något jag faktiskt "unnat" mig att göra flera perioder i mitt liv. Jag tror nämligen att en inte behöver känna att en håller på att gå sönder helt för att gå i terapi. För mig har det varit en hjälp i att förstå både mig själv och andra. Och mig själv i relation till andra.
 
Den terapiformen jag kör just nu fokuserar på att identifiera beteendemönster en har – och arbeta med dem. Jag är ju ingen expert på det här området, men jag uppfattar det som så effektivt för att vi både gräver liksom i grunden till dessa mönster, men också pratar om hur jag kan hantera dem i min vardag. Tidigare har jag testat både KBT och psykoterapi, men det här känns som den gyllene medelvägen liksom. 
 
De här dolda beteenddemönstren har vi ju, så många av oss. Kanske speciellt kopplat till relationer. Vilken partner vi väljer och vad den har för roll i ens liv – både det förflutna och till nuet. Samtalen gör mig så jävla mycket mer förlåtande mot mig själv. 
 
Helt plötsligt kan jag sätta ord på vad det var som ledde till min skilsmässa, men också vad det var som gjorde att jag aktivt sökte upp en helt annan typ av relation. Den här meningen har sagts förr, men den tål verkligen att sägas igen. Alla, verkligen ALLA borde sätta sig i terapistolen ibland. En blir en lite klokare människa.  
 
 
Dagens selfie-fail.
 
 
#1 - - Mari:

Men HUR hittar man en ”bra”?

Svar: Alltså, i ärlighetens namn har jag bara varit hos en "dålig". Hon gav mig massa råd jag inte var redo för, helt enkelt. Men annars tror jag att det tar tid att känna tilliten. De flesta blir nog "bra" bara en känner sig trygg. Kommer aldrig den tilliten, så byt! Lycka till! ❤︎
hannahalmerud.se

Till top