7 saker jag lärt mig om mig själv sedan jag blev singel

Listor, Relationer / Permalink / 6

1. Jag är fullkomligt värdelös på att plocka i en diskmaskin

Vi börjar lite försiktigt. Men den här insikten kom till mig direkt men jag har ändå inte lyckats göra något åt det. När jag bott med andra personer har samtliga sagt till mig att det är så drygt att alltid behöva packa om diskmaskinen. Jag har inte förstått vad de pratat om. Hur fel kan det bli?! Tydligen jättefel. För nu när ingen är här och "plockar om diskmaskinen" är disken verkligen aldrig ren längre.

2. Jag kan gå precis hur långt som helst

När Franks pappa flyttade så flyttade även bilen. Jag hade liksom vant mig vid att ha den till hands. Rätt praktiskt när man har kids alltså. MEN vad jag inte visste då var att mina små ben kan gå precis hur långt som helst. Varje dag. Hela tiden. Så efter att jag vant mig så känns det inte ens jobbigt längre! Nu har jag ju dessutom lastcykeln. Kommer aldrig behöva sakna bil mer! 😄

3. Och bära ännu mer

Kommentarer överflödiga. Kombon småbarn och "ingen bil" innebär att det som andra småbarnsföräldrar gnäller om att det tar tid att lasta in i bilen så fort man bara ska på en weekend någonstans. Det lastar jag på ryggen. Och ungen då. 💪

4. Jag är visst social

Grejen är bara att jag faller för så OERHÖRT sociala människor. Så jag har liksom kunnat bli bekväm i bakgrunden. Det har gett mig tron om mig själv att jag inte är särskilt social. Men jorå, bara jag måste prata själv så fixar jag visst det med. Jag går ju till och med frivilligt på MINGEL. Lol.

5. Jag blir en bättre människa av egentid

Komplicerat att säga det här på ett bra sätt. Klart jag saknar mitt barn osv osv MEN jag mår oooooerhört bra av att ha det helt stilla omkring mig. Som nu, efter ett par dygns vab och inte lämnat huset och kaos. Satan vad jag totalnjuter av att vara ensam. Det är också en frihet att kunna träffa kompisar utan att behöva vara på helspänn ifall något händer samtidigt. Det GÖR mig på riktigt lite mer pepp på lekparkshäng de andra dagarna. Jag känner inte längre att jag måste fly någonstans för att få vara ifred.

6. Det går att förlåta det mesta

Typ. Jag har inte kunnat förlåta riktigt allt kopplat till separationen. Men att under en lång tid behöva känna många olika typer av känslor (inte alltid särskilt vackra) har lärt mig massor om mig själv. Framförallt har jag kommit fram till att jag är rätt jävla bra på att förlåta. Det kan jag ge mig själv. Det hade kunnat bli oerhört mycket bråkigare än vad det har varit.

7. Jag tror jag gillar det?!

När vi delade på oss var jag helt övertygad om att det "klassiska" familjelivet var det jag allra helst ville ha. Så här i efterhand börjar jag tro att det kanske snarare var det jag förväntade mig av mig själv. Något samhällsstrukturer sagt åt mig. Jag vet inte. [caption id="attachment_998" align="alignleft" width="300"]Käck, pepp och lycklig singelmorsa, 29. Käck, pepp och lycklig singelmorsa, 29.[/caption] Hamnar jag i villavolvovovve-grejen igen kommer jag säkert gilla det med. MEN det är oerhört skönt att inte leva så också. Nu lär jag mig mer om hur JAG helst vill leva, och är helt övertygad om att det kommer göra mig så mycket bättre rustad för en eventuell framtida relation. Vilket form den än må ta.
#1 - - Sannapanna:

Hej hallå !
Hur överlever man tiden innan separationen???
Jag förstår inte hur vi ska kunna få det bra igen, kanske kommer vi få det. Men det kommer ta tid isf.
Vet inte om jag har ork och energi till att repa oss.
Denna ovisshet, ska vi separera eller inte tar kål på mig !
Och om vi inte klarar att fortsätta ihop hur gör man för att inte känna sig som den mest ensammaste i hela världen?
Och det dåliga samvetet över att de var jag som drog igång allting med jag-vet-inte-vad-jag-vill-längre-grejen (av olika anledningar). Hur kommer man fram till beslut? vi har försökt båda två länge nu.
Hjäääälp !

#2 - - Hanna:

Åh! En som sitter i samma situation som jag. Jag vet inte om JAG vill längre. Min sambo vill försöka ett tag till. Men jag känner lite känslan av att vi har trampat för långt bort från det som en gång var bra i vårt förhållande. Och vet inte hur jag ska bära mig åt. Mår så dåligt över att jag känner som jag gör. Och det hjälper inte att vi har världens finaste son ihop som jag inte vill vara ifrån en endaste sekund av mitt liv. Och så ska man plötsligt axla rollen som "The homewrecker"? Nej. Fy fan för detta. Känner med dig!

#3 - - Anna:

Jag lever i kärnfamilj med volvo villa men inte vovve (pga allergi). 3 barn och en underbar man som är så omtänksam och bra, huslig, äventyrlig och en underbar pappa till barnen. Jag älskar honom, men blir ibland skogstokig på saker han gör. Typ det där med att aldrig fatta hur man packar in diskmaskinen. Hur man hänger tvätt. Han har noll koll på vems kalsonger och trosor det är och vart de ska ligga. Slarvstädar fast han tycker själv att han gör ett noggrant jobb (jag är inte pedant!). Han har inga rutiner alls med barnen... men han lagar fantastisk mat och är min bästa vän.
Nu till grejen, att han jobbar borta 2 veckor borta och sedan är han hemma två veckor. Det är så SKÖNT att få vara själv i två veckor med kidsen. Mina rutiner, barnen vet vad som händer och vad som gäller. Allt flyter på. Det är städat och ett speciellt lugn faller in. Sen när två veckor har gått så längtar jag ihjäl mig efter min man, våra mysiga kaffe-mornar, våra samtal, köket som blir så fruktansvärt stökigt när han lagar (fantastisk) mat. Då kan jag lättare stå ut med allt det andra. När jag fått en paus. Och samtidigt är det väldigt intensivt med kidsen i två veckor. Men sen har min man längtat ihjäl sig efter barnen och drar iväg dom på äventyr medan jag får egentid. Vi gör såklart saker ihop också.
Så här i barnåren och en tid då 2 av 3 barn aktiviteter så är det väldigt skönt att få längta och sakna varandra. Och få njuta av varandra som när man är nykär. Plus att vi får väldigt mycket mer kvalitetstid ihop, min man och jag, trots att han är borta.

#4 - - stella:

en lär sig ju väldigt mycket om en själv när en är, ja ensam. jag trivs väldigt bra med att bara vara vi två. Ibland kan jag sakna tvåsamhet och vara en del av ett (vuxet) par, men sen tänker jag på hur skönt det är att det är jag som bestämmer allt och så helt plötsligt saknade jag inte det lika mycket ;) Vi är en härlig duo, jag och min kotte!

#5 - - Hannah Almerud:

Hej! Åh. Känner så mycket med dig och den situaitonen du är i just nu. Jag ska försöka svara hur jag ser på den där fasen i ett eget inlägg. Kanske redan ikväll. 💜

#6 - - Sannapanna:

Lite skönt ändå att höra att det finns andra i samma sits ! Hoppas och tror att vi kommer hela ur detta så småningom ! Tur man har ungarna att fokusera på 💙

Till top