Till dig som tvivlar på din relation

Skilsmässa / Permalink / 2
Skärmavbild 2017-03-30 kl. 20.32.15 Jag håller med dig, Sannapanna. Den där perioden var vidrig. Såklart. Jag tror jag visste att det var över långt innan jag formulerade det ens för mig själv. Och verkligen inte för någon annan. Det låg där och gnagde i mig. Det är ett så satans stort steg att ta det där beslutet. Och det går inte för någon utomstående att ge ett råd. Möjligtvis någon som är utbildad till att just ge de där råden. Så det enda jag kan säga är att jag visste det. Kände jag efter med magen så visste jag att jag behövde ta klivet över stupet. Men det är klart att jag tvekade. Både en och två och sjuttio gånger. Och när jag väl hade tagit klivet så försökte jag hoppa tillbaka igen från fallet. Bara för att det är så SATANS läskigt och kallt där ute – första stunden. Men jag blev tvungen att välja mellan att falla för att sedan landa och resa mig igen, eller att leva i något som kändes som en lögn för mig själv. Och då var det bara att ta ett djupt andetag och kliva rakt ut i ovissheten. Så, till andra delen av kommentaren. Och sen då? Ska man leva i ensamhet och med en skuldkänsla för att man "splittrade familjen"? Nej. Återigen kan jag inte göra annat än att gå till mig själv, eftersom jag inte har någon utbildning i att svara på sådana här frågor. Men i det där fallet så upptäckte jag dels vilka fantastiska människor jag redan hade omkring mig. Både mina egna och våra gemensamma vänner fanns där. För att inte tala om mina föräldrar. Dessutom hade jag helt plötsligt mer tid att lägga på att vårda mina relationer utanför relationen. Så nej, det blev inte ensamt. Det blev bara något annat. Och det var läskigt, men nyttigt. Och gällande det dåliga samvetet, så måste jag vara lite hård. Skuldbelägg inte dig själv en sekund. Du mår inte bättre av det. Barnen mår inte bättre av det. Exet mår inte bättre av det. Er framtida relation (för den kommer ni alltid ha oavsett) mår inte heller bättre av att någon skuldbeläggs för att det inte höll. Jag är helt övertygad om att om föräldrarna följer sina hjärtan och magkänslor så kommer hela familjen må bättre – varesig de gör det tillsammans eller på varsitt håll. Lycka till. ❤️

7 saker jag lärt mig om mig själv sedan jag blev singel

Listor, Relationer / Permalink / 6

1. Jag är fullkomligt värdelös på att plocka i en diskmaskin

Vi börjar lite försiktigt. Men den här insikten kom till mig direkt men jag har ändå inte lyckats göra något åt det. När jag bott med andra personer har samtliga sagt till mig att det är så drygt att alltid behöva packa om diskmaskinen. Jag har inte förstått vad de pratat om. Hur fel kan det bli?! Tydligen jättefel. För nu när ingen är här och "plockar om diskmaskinen" är disken verkligen aldrig ren längre.

2. Jag kan gå precis hur långt som helst

När Franks pappa flyttade så flyttade även bilen. Jag hade liksom vant mig vid att ha den till hands. Rätt praktiskt när man har kids alltså. MEN vad jag inte visste då var att mina små ben kan gå precis hur långt som helst. Varje dag. Hela tiden. Så efter att jag vant mig så känns det inte ens jobbigt längre! Nu har jag ju dessutom lastcykeln. Kommer aldrig behöva sakna bil mer! 😄

3. Och bära ännu mer

Kommentarer överflödiga. Kombon småbarn och "ingen bil" innebär att det som andra småbarnsföräldrar gnäller om att det tar tid att lasta in i bilen så fort man bara ska på en weekend någonstans. Det lastar jag på ryggen. Och ungen då. 💪

4. Jag är visst social

Grejen är bara att jag faller för så OERHÖRT sociala människor. Så jag har liksom kunnat bli bekväm i bakgrunden. Det har gett mig tron om mig själv att jag inte är särskilt social. Men jorå, bara jag måste prata själv så fixar jag visst det med. Jag går ju till och med frivilligt på MINGEL. Lol.

5. Jag blir en bättre människa av egentid

Komplicerat att säga det här på ett bra sätt. Klart jag saknar mitt barn osv osv MEN jag mår oooooerhört bra av att ha det helt stilla omkring mig. Som nu, efter ett par dygns vab och inte lämnat huset och kaos. Satan vad jag totalnjuter av att vara ensam. Det är också en frihet att kunna träffa kompisar utan att behöva vara på helspänn ifall något händer samtidigt. Det GÖR mig på riktigt lite mer pepp på lekparkshäng de andra dagarna. Jag känner inte längre att jag måste fly någonstans för att få vara ifred.

6. Det går att förlåta det mesta

Typ. Jag har inte kunnat förlåta riktigt allt kopplat till separationen. Men att under en lång tid behöva känna många olika typer av känslor (inte alltid särskilt vackra) har lärt mig massor om mig själv. Framförallt har jag kommit fram till att jag är rätt jävla bra på att förlåta. Det kan jag ge mig själv. Det hade kunnat bli oerhört mycket bråkigare än vad det har varit.

7. Jag tror jag gillar det?!

När vi delade på oss var jag helt övertygad om att det "klassiska" familjelivet var det jag allra helst ville ha. Så här i efterhand börjar jag tro att det kanske snarare var det jag förväntade mig av mig själv. Något samhällsstrukturer sagt åt mig. Jag vet inte. [caption id="attachment_998" align="alignleft" width="300"]Käck, pepp och lycklig singelmorsa, 29. Käck, pepp och lycklig singelmorsa, 29.[/caption] Hamnar jag i villavolvovovve-grejen igen kommer jag säkert gilla det med. MEN det är oerhört skönt att inte leva så också. Nu lär jag mig mer om hur JAG helst vill leva, och är helt övertygad om att det kommer göra mig så mycket bättre rustad för en eventuell framtida relation. Vilket form den än må ta.

Vab med extra allt

Dreamteam, Föräldraskap / Permalink / 1
Jag kan tycka att det inte alltid är jättehemskt med vab. Om kiddo är "lagomt" sjuk så det inte finns någon anledning till oro, utan bara varm och extra kramig så är det liksom inga problem. Vi kan gosa lite extra och jag kan vobba lite ibland rentav. Två stora undantag till mys-vabben är ju magsjuka eller kaosiga karantändagar. Då funkar inget alls. Idag fick Frank (och därmed också jag) liksom både och samtidigt. Sjukt märkligt. Kiddo studsar upp ur sängen på sitt bästa humör. Äter frukost i rakertfart – och kräks sedan rakt ut. Jag gissade att det var just rakertfarten som var boven och sade till förskolan att vi lär ju stanna hemma idag men det här är nog ingen riktig magsjuka. För medan jag ringde dem var Frank i full fart med att riva lägenheten. Ingen chans till "vobb" där inte. Vi lekte och lagade lunch. Frank var på sitt bästa humör igen. Till efter lunchen då frukostens efterdyningar upprepade sig. Fyra gånger. "Nu är kräkfesten igång här" messade jag hans pappa. Men i samma stund stod Frank bredvid mig och KRÄVDE att jag lagade ny lunch. Han var hungrig minsann. Sedan dess har han klättrat på väggarna igen. Hur ska vi kunna vara instängda här i 48 h?! [caption id="attachment_990" align="aligncenter" width="652"]Mordern ser helt klart slitnare ut än det magsjuka barnet. Halvbra betyg. Mordern ser helt klart slitnare ut än det magsjuka barnet. Halvbra betyg.[/caption]
Till top