Manär aldrig så ensam som i rädslan

Övrigt / Permalink / 0
Jag pratade med en kompis härom dagen som längtar efter barn. Men hon är rädd, så förbannad rädd. Jag såg att hon liksom samlade sig innan hon ställde frågan, eftersom hon inte verkade veta om hon ville höra svaret. "Hur var det för dig, när ditt planerade snitt inte blev av? Du var ju så rädd för att föda barn? Vad hände sedan?" Jag skrev en krönika om det här för mama för ett drygt år sedan. Om du vill kan du läsa den här. Men annars tänkte jag skriva nu om hur mitt svar till henne blev den där kvällen. Skärmavbild 2017-07-14 kl. 22.50.57 För jag har själv varit sådär rädd. Så rädd att jag mådde illa när folk pratade med mig om att barnet skulle förlösas. I takt med att magen växte förbyttes rädslan mot ren och skär panik. Jag höjde till och med rösten rejält mot vissa läkare och aurora-terapeuter som föreslog att jag skulle ta mig igenom min rädsla med "mindfulness" och att helt enkelt bara föda barnet ändå. En person som kommer med ett sådant grunt råd har aldrig varit fobiskt rädd för någonting. För givetvis har de rätt i det de säger. Med "mindfulness" är det lättare att föda barn. Och kroppen kommer att föda barnet. Så, visst. Men det är exakt lika rogivande som att säga till en höjdrädd person att "det är ju bara ett bungyjump-hopp. Kom ihåg att andas, och ner kommer du ju att komma". Thank you for fucking nothing, liksom. Jag sa allt det här till min kompis. Om exakt hur rädd jag varit. Om exakt hur frustrerad jag blev över allas vilja att "övertala mig" att föda barnet. De förlorade. Jag fick mitt planerade snitt i kalendern. Först då kunde jag andas igen. För vissa (så även för mig) tror jag verkligen det är lösningen. Om man är sådär rädd, då ska man bara få ta det beslutet själv – utan fördömande kommentarer. Det sista en behöver i det läget är att dessutom känna att samhället liksom hade "förväntat sig mer av en". Men så hände ju en annan grej i mitt fall. Frank kom för tidigt. Två veckor innan det planerade snittet satte förlossningen igång. Och för mig, och då är jag helt medveten om hur individuellt det där är, så blev det ett mirakel. För allt det där som den störiga aurora-tanten hade sagt till mig om att "kroppen skulle sköta det där" – det gick inte att tänka sig till innan. Men när det väl hände. När barnet väl kom, då var jag inte rädd längre. Jag kände mig så jävla stark. Och hela upplevelsen var bland det mäktigaste jag varit med om. Den slumpen – att Frank kom för tidigt, hjälpte mig att komma över en av mina största fobier. Och även om jag VET att det inte går att tänka sig till innan. Att det lugnet jag kände då inte går att trycka in i en förlossningsrädd person, så vet jag också att jag hade velat höra någon som bara såg mig i ögonen och sa "jag förstår att du är rädd. Det var jag också" just då. För inget är så ensamt som rädslan. Då behöver vi varandra. (Förresten? Nya läsare kanske inte har läst min förlossningsberättelse – eftersom det var ett av de första inläggen jag skrev. Den är HELT SJUK på riktigt. Mest på ett roligt sätt, faktiskt. Så här i efterhand iallafall. Franks pappa stal showen, om man säger så. 😉 Läs gärna!)
Till top