De 3 värsta sömnperioderna under mitt föräldraskap (so far)

Föräldraskap / Permalink / 1
Frank och jag sover tillsammans. Eller ja. Han somnar i sin egen säng, men kommer intassandes till mig/oss under natten. Han är alltid välkommen, det har varit en viktig del av mitt föräldraskap och något som faktiskt är icke-förhandlingsbart även med en ny partner. 
 
Men han är stor nu, Frank. Och tar upp en märkbar del av sängen – helt klart. Dessutom vill han sova mellan mig och Anna, men OVANPÅ täcket. Vilket gör att han låser täcket under sig och vi får varsitt hörn. Det i sin tur leder till en tyst dragkamp genom nätterna. Låter det mysigt? Hehehe. Well, då vill jag ta tillfället i akt att MINNAS TILLBAKA. 
 
Det är nämligen så att jag får mer sömn nu än NÅGONSIN under mitt föräldraskap (trots att jag ligger och balanserar på sängkanten med 3 dm täcke över ena benet).
 
De 3 värsta sömnperioderna so far:
 
3. Stryparn
Strypperioden var ganska lång. Kanske 1,5 år mellan ett och 2,5 års ålder. Då var det viktigt för Frank att sova PÅ min hals. Med liksom överkroppen över sin moders struphuvud medan hon kippade efter luft med huvudet riktat åt enbart ett håll, med nackspärr som följd. "VARFÖR FLYTTAR DU INTE PÅ UNGEN?!" kanske du tänker nu. Men invänta de andra punkterna. För med barn som inte sover, så blir man till slut desperat. What ever works, helt enkelt. 
 
2. Fjärilslarven
Frank hade inte napp. Han ville helt enkelt inte. Men han hade en sång. Mellan åldern tre månader och drygt ett år så fanns det bara en sak som fick honom att sluta gråta nattetid och det var låten "Fjärilslarvens sång" av James & Karin. Ni vet, den här dängan; "Jag är en liten fjäilslarv som legat och förpuppat mig men NU så vill jag ut. Och PRÖVA mina vingar, jag vill FLYGA, flyga långtlångt bort". Om du inte känner igen den så MÅSTE du lyssna på låten för att förstå vad vi gick igenom. Varje natt (och ofta även dag) på repeat. I. ETT. ÅR. Vi kommer tillbaka till ett tema här. What ever works.
 
1. Skiftet
Jag minns det knappt nu, eller vad det gjorde med mitt psyke. Men det var något med kiddos mage när han föddes. De var osäkra på om det var kolik eller vad det egentligen handlade om. Men första tre månaderna så gjorde han så att han sov inte över huvud taget (typ). Han skrek istället. Han skrek i bärsjalen. Han skrek när vi guppade. Han skrek när vi gungade med vagnen över tröskeln. Han skrek när vi satt med honom i famnen och gungade på en pilatesboll. Han skrek när vi spelade "white noise". Han skrek när han fick babymassage. Han skrek när han åkte bil genom Falun på småtimmarna i desperata föräldrars sista hopp om att ljudet från motorn skulle ge någon effekt. Han skrek. Och skrek. Så trots att Franks pappa jobbade så var han uppe "första skiftet" (förutom amningspauser) till 02. Mellan 02 till morgonen var jag uppe. Jag minns typ inget mer av den tiden än kärlek och förtvivlan i en sinnessjuk mix. What ever works (eller inte works).
 
SÅ. Så jäkla lyxigt med ett hörn av en säng med tillhörande hörn av ett täcke ändå. Barnet sover ju. ❤️ 

(null)


#1 - - Ellie, om mig och min mitt-i-livet-kris.:

Stark igenkänning på det här inlägget. Dock är jag skonad från "skrikbarn" men kan föreställa mig på ett ungefär hur det skulle vara. Vår yngsta son kommer in ibland, inte varje natt men jag känner igen mig och vet hur det är att balansera på kanten, vissa dagar vaknar man upp med ett par fötter som trycker rätt in i ryggen. det är mindre skönt :)

Till top