"Krav"på barn?

Föräldraskap / Permalink / 5
Ikväll funderar jag på "krav" på barn. Jag har så svårt för det ordet, men i brist på annat som lika tydligt förklarar vad jag är ute efter så börjar vi där. Frank är snart fyra år nu. Han är inte liten längre (han är mellan, som han säger själv). Jag märker att omgivningen förväntar sig mycket mer av honom nu än för något år sedan. Såklart helt rimligt. Ändå kommer jag på mig själv med att ganska ofta av bara farten göra saker för att underlätta – kanske för mig själv mest. Jag vet att om jag delar hans mat kommer han äta bättre. Så jag gör oftast det. Jag vet att vi tar oss ut trippelt så snabbt och helt bråkfritt om jag bara hjälper honom på med ytterkläderna. Och så vidare. Ibland undrar jag var jag ska dra gränsen för mig själv. Var går gränsen mellan tillåtande uppfostran och ren slapphet? Jag VILL inte vara den typen av förälder som gormar och tjatar om smågrejer. Tycker det är mycket skönare att leva i en tillvaro med mindre bråk och mer lyhördhet och kompromisser. Man har liksom nog många bråk som det är i vardagen med en extremt viljestark treåring. Samtidigt så ska ju den här lilla människan in i ett samhälle också. Och det är ju praktiskt att till exempel kunna dela maten själv. Och jag vill ju inte heller att det ska sluta med att han förväntar sig att få hjälp med allt bara för att det är enklare så. Jag tänker att jag ska börja ta tag i en grej i taget nu. Så att det inte tjatas brett på alla fronter. En liten fight åt gången är lagom. När det sitter så går jag på nästa grej. Det får kanske ta lite längre tid då, men jag tror samtidigt att jag och Frank får det mysigare. Eller nästan ännu hellre, att köra Astrid Lindgrens metodtik hela vägen ut. 😉  "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv." 
#1 - - Petra:

Min femåring tar gärna på sig skorna själv på eftermiddagen, men inte på morgonen så då får han hjälp. Skära mat själv kan ha också egentligen, men då blir det inte så mycket ätet. Jag undrar varför omgivningen (min också) tycker det är viktigt att de ska kunna sånt?

#2 - - Mallan:

Jag tror ju att han KAN alla de här sakerna, han gör det säkert på förskolan. Och för egen del så har jag tyckt att det har räckt att veta det. Mina barn kommer inte gå ut i livet utan att veta hur man klär sig eller skär sin mat, de kan om de måste så att säga. Jag har hjälpt dem med massor av saker av ren bekvämlighet, det blir lugnare och skönare för alla. MITT problem har däremot blivit att mina barn har blivit lite väl lata (de är nu 8 och 10 och tycker ff att det är väldigt skönt att be om hjälp). Håller på att vänja dem av med det nu ;)

#3 - - stella:

min unge är också snart 4, han kan sätta på sig skorna (med kardborre) själv och ibland gör han det och ibland ber han om hjälp, det handlar nog snarare om vilket humör han är på ;) jag tänker att det är viktigare att en vet att de kan och att de får öva och själva känna att de kan än att de prompt måste göra det varje dag. Mitt barn kan klä på sig själv men ibland har vi kanske lite bråttom så då klär jag på..

#4 - - Veronica:

Jag hade kört på om jag fick dela mat och klä på kläder. Här hemma har vi en nybliven treåring som KAN SJÄLV! Bara det att hon inte kan själv... Och blir frustrerad och gråter och skriker, men vi får absolut inte hjälpa för då blir det ännu mer gråt och skrik..

Så här är det med varje grej hon vill lära sig. När hon väl kan det är det inget tjafs längre, då vill hon absolut inte göra det själv utan ska ha hjälp med allt 😅

#5 - - Anna:

Jag har en 3,5-åring som oftast vill bli matad vid middagen, så jag matar. Jag (och min man) väljer bort den fighten för att få matro och ett mätt barn (vi börjar alltid middagen med att dottern äter själv men tappar fokus ganska snabbt. På förskolan äter hon dock alltud själv 😂). Storasyskonen på 8 år och 12 år äter alldeles själva och skär maten dessutom😜, trots att vi matade dom tills de var 4-5 år. En dag vill barnen själva helt enkelt.

Påklädning. Här får vi å det bestämdaste INTE hjälpa till för då, gud nåde! Då måste hon ju ta av sig skorna eller byxorna och börja om själv, och göra det nooooga och rätt. Men jag vet att det kommer att komma en fas där hjälp vid påklädning kommer att vara nödvändigt och då kommer jag att hjälpa till. Även här så fixar 8- och 12-åringen all påklädnad själv nuförtiden, trots att vi i perioder fick hjälpa dom också.

Jag tror att sådana förenklingar som faktiskt hjälper (föräldrarna att orka och slippa stress och bråk), sådana förenklingar får man göra. För allas skull.

Vi har ju krav på våra barn fast kanske på andra punkter eller olika saker beroende på ålder och fas. Till exempel har jag alltid varit noga med att de ska ställa undan sina skor och ytterkläder när de kommer in. Det kräver oftast ingen brådska så alla tre barnen är bra på det (75% av gångerna). Men är de trötta eller av någon annan anledning så fixar jag det själv senare.

12-åringen fixar att sköta kaninerna utan tjat, hon städar i rummet utan tjat. 8-åringen är på väg att bli så men är nog inte mogen än helt enkelt.

Till top