Frank har mentalt blivit en 67-åring

Dreamteam / Permalink / 1
Alltså, jag är kanske inte den mest välartade människan i möblerade rum. Jag slänger alltid upp ett ben på stolen när jag sitter ned, svär och skrattar så högt att mitt skratt blivit kallat för "devilskrattet" flera gånger (hehe, tackarrrr!). Franks pappa har heller aldrig prioriterat "förväntat beteende". Snarare vill han gå emot alla oskrivna regler som finns – av ren princip. Vår son, däremot. Huj huj huj. Han håller upp dörrar medan han vänligt sträcker fram en arm och säger "varsågod!". Han tackar inte bara med ett tack utan med "tack snälla!". Både en och två gånger har jag nästan blivit obekväm för att han ursäktat sig så mycket om jag mest gjort en liiiiten tillrättavisning. Det låter ju som att jag håller honom väldigt hårt om jag på bussen säger typ "Sätt dig på rumpan Frank så inte sätet blir smutsigt av dina skor" och får till svar "OJ! Åh, FÖRLÅT mamma!". Hahahahha. Jag FÖRSTÅR INTE var den här extrema artigheten kommer ifrån men den är så söt så jag smäller av. Igår slog Frank alla rekord i präktig lillgammal-söthet dock. Vi åkte hiss. Det var lite trångt för det var både jag, Anna och Frank plus ett par till i hissen. Frank sökte då aktivt ögonkontakt med killen i det okända paret och sade: – Vilket vääääder vi har. (Tillåt mig att bara: 😂😂😂😂😂😂😂😂😂😂😂.) Tydligen var Frank bättre än den där snubben på kallprat för han blev så ställd att han inte ens svarade. Hahaha. [caption id="attachment_1432" align="alignnone" width="3024"] Han äter åtminstone fortfarande med händerna. Någon måtta får det vara.[/caption]
#1 - - Carin H Brander:

Haha! Min tvååring kallpratar också om vädret, men bara med oss föräldrar vad jag märkt.

Till top