Emotionellt ansvar?

Relationer / Permalink / 2
Har ni läst Cissi Wallins viktiga text om hur kvinnan i en heterorelation ofta får ta hela ansvaret för separationen? Om inte, så läs den tycker jag. Min upplevelse både från mitt eget liv och min omgivning är att det ligger mycket igenkänning i det där. Det får mig också att tänka på flera av de relationer jag haft. Jag har aldrig råkat ut för så hemska saker som Karin i Cissis text. Men jag kan ändå relatera på andra plan. Vi är många som tagit allt för mycket ansvar i relationer som av de flesta utifrån anses som "helt jämställda". Missförstå mig rätt nu. Jag har ingen som helst avsikt att bespotta mina ex med det här inlägget. Jag har massor av fina minnen från tidigare relationer. Jag har också lärt mig massor om mig själv och mitt samspel med andra tack vare dem. I det stora hela har jag haft fina relationer, med fina personer som avslutats på ett värdigt sätt. Men. Ja, där kom det. Men, jag har tagit så jävla mycket ansvar. Jag har tagit emotionellt ansvar. Praktiskt ansvar. Ansvar för relationen. Ansvar för deras relation med deras vänner. Med deras familj. Med deras hälsa. Jag har också varit den som anpassat mig. Jag har varit den som släppt jobb och vänner och flyttat. Jag har varit den som minskat på mina egna intressen för att göra plats för dem och deras. Jag lät till och med en kille jag var ihop med för massa år sedan styra vilka kläder jag hade på mig, för att han ville visa upp mig som "cool nog" inför sitt ex. Och då dög ju inte mina vanliga kläder. Jag tror det är därför jag blev så berörd även på det personliga planet när jag läste Cissis text. I mångt och mycket tror jag att vi kvinns tar på oss på tok för mycket i relationer med män. Och ju mer ensamt ansvar vi tar för relationen, desto mer ensamt ansvar kommer vi stå med sedan om den inte fungerar.

"Krav"på barn?

Föräldraskap / Permalink / 5
Ikväll funderar jag på "krav" på barn. Jag har så svårt för det ordet, men i brist på annat som lika tydligt förklarar vad jag är ute efter så börjar vi där. Frank är snart fyra år nu. Han är inte liten längre (han är mellan, som han säger själv). Jag märker att omgivningen förväntar sig mycket mer av honom nu än för något år sedan. Såklart helt rimligt. Ändå kommer jag på mig själv med att ganska ofta av bara farten göra saker för att underlätta – kanske för mig själv mest. Jag vet att om jag delar hans mat kommer han äta bättre. Så jag gör oftast det. Jag vet att vi tar oss ut trippelt så snabbt och helt bråkfritt om jag bara hjälper honom på med ytterkläderna. Och så vidare. Ibland undrar jag var jag ska dra gränsen för mig själv. Var går gränsen mellan tillåtande uppfostran och ren slapphet? Jag VILL inte vara den typen av förälder som gormar och tjatar om smågrejer. Tycker det är mycket skönare att leva i en tillvaro med mindre bråk och mer lyhördhet och kompromisser. Man har liksom nog många bråk som det är i vardagen med en extremt viljestark treåring. Samtidigt så ska ju den här lilla människan in i ett samhälle också. Och det är ju praktiskt att till exempel kunna dela maten själv. Och jag vill ju inte heller att det ska sluta med att han förväntar sig att få hjälp med allt bara för att det är enklare så. Jag tänker att jag ska börja ta tag i en grej i taget nu. Så att det inte tjatas brett på alla fronter. En liten fight åt gången är lagom. När det sitter så går jag på nästa grej. Det får kanske ta lite längre tid då, men jag tror samtidigt att jag och Frank får det mysigare. Eller nästan ännu hellre, att köra Astrid Lindgrens metodtik hela vägen ut. 😉  "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv." 

Frank vill betala tillbaka

Övrigt / Permalink / 0
Det blir lite korta inlägg den här veckan. Orsak: livet, typ. En megaleverans på jobbet. Franks pappa är i Tyskland så jag har honom en extravecka. Besök från en vän från Gbg. Planeringsdag på förskolan imorgon. Alltså, NÄR blir kloning moraliskt ok?! JAG ÄR REDO!  Men iallafall. Imorse bjussade Frank på den sötaste, men samtidigt mest creepy framtidsvision jag hört av honom hittills: – När jag blir stor ska du få växa till en bebis i min mage mamma. Får panik bara över att tänka på hur han tänkt sig detta. Så jag ställde inga följdfrågor. Ändå nöjd med att han vill return the favor och gå igenom en graviditet. Hehehe. [caption width="3024" id="attachment_1450" align="alignnone"] Bebis eller risotto? Rösta i kommentarsfältet. 😁[/caption]
Till top