Påsken blev en tidsresa

Föräldraskap, Tillbakablickar / Permalink / 2
Det är något speciellt med att återbesöka en stad man hade till låns. Jag kände mig aldrig riktigt hemma i Falun under de år jag bodde där. Jag hade inget naturligt sammanhang. Jag hade flyttat dit för kärleken och med honom som enda bas och navigation i staden. Det är svårt. Varje gång jag kommer tillbaka känns som en tidsresa. Speciellt den här gången, eftersom det var påsk och Franks pappa och alla barnen redan var där när jag kom dit för att hälsa på kidsen i fredags. Han hade lånat sitt ex lägenhet och var där med alla barnen när jag kom dit i fredags. Direkt fick jag en ettåring (Franks systers lillasyster) på armen. Totalt är de sju syskon, några hel- andra halv. Den näst äldsta visade sin nya tatuering, ettåringen ville ha välling, Frank ville visa sitt påskägg och hans syster ville visa sin senaste favoritlåt på Youtube. Som att tiden stått stilla och samtidigt rört sig i raketfart på samma gång. Jag är glad att det går att komma förbi en timme eller två sådär. Oerhört glad. Samtidigt är det lite svindlande att kasta sig tillbaka på det där viset. Jag har faktiskt bara återbesökt Falun ett fåtal gånger sedan skilsmässan av den anledningen. Jag blir lite melankolisk av det. Samtidigt vansinnigt stolt över att få vara en del av den här fantastiska, rätt kaosiga och lite komplicerade familjen. 😬❤️  
#1 - - Anna:

Oj, tatuering? Hur gamla är brorsorna egentligen? 😊 Och vill du skriva om det skulle det vara intressant att veta hur du tänkte kring "styvbarnen" vid skilsmässan. Om jag minns rätt har du skrivit om relationen till Fralla nsakerna syster men inte barnaskaran i helhet?

#2 - - Lisa:

Alltså jag är så sjukt nyfiken på hur tankarna gick hos dig som ung tjej som träffar en man med flera barn sedan tidigare (och med flera olika mammor om jag förstått rätt?), skrämde det inte dig? Eller kändes det helt naturligt? Hur fick ni livspusslet att gå ihop och tvekade du aldrig? Jag är själv uppvuxen som barn i en liknande familjekonstellation och väl inte direkt lidit av det, men nu som vuxen tänker man ju att alla föräldrar måste ha slagit knut på sig själva både en och två gånger. Fast det kanske inte är så krångligt egentligen? Tack för en bra blogg!

Till top