Min hormonsjukdom

Övrigt / Permalink / 7
Jag har berört ämnet PCOS på den här sajten förut, i form av en krönika. Men det känns så otroligt viktigt att prata om – så här kommer det ett varv till. Jag tänkte i veckan skriva lite om min väg till graviditeten, men först behöver jag berätta lite om min hormonsjukdom – den som gjorde det svårt för mig att bli gravid. Jag fick reda på att jag hade PCOS när vi försökte skaffa barn utan framgång. Att något inte stod rätt till med min kropp – det hade jag vetat sedan tonåren. Men ingen läkare hade riktigt tagit mig på allvar under de åtta år jag hade sökt hjälp. I korthet så handlar PCOS om att en har högre halter av testosteron i kroppen än vad som är optimalt för att ett ägg ska lossna. Istället bildas som en liten cysta/blåsa kring ägget och det stannar kvar i äggstocken. Dessa blir alltså fulla med dessa blåsor, som ibland även spricker. Det har hänt mig vid två tillfällen i livet och smärtan var så intensiv att jag bara har suddiga minnesbilder. PCOS kan också föra med sig en hel rad med andra symtom. Jag har varit förskonad från det man oftast pratar om – som övervikt, håravfall, ökad kroppsbehåring och annat som är förknippat med testosteron. Läkarna jag träffat menar att det går att koppla ihop till kroppsvikten och att det för en kvinna med PCOS är viktigt att hålla sig inom "normalvikt"-spannet för att må fysiskt bra. Jag vet för lite om det för att ge mig in djupare i det. Men, nu finns ju Frank. Det gick tillslut att bli gravid! Och vägen dit kommer som sagt senare i veckan! ♥︎ Känner du igen dig och undrar något om PCOS så ös på med frågor/tankar i kommentarsfältet. Kanske kan jag även försöka besvara dem efter bästa (icke-medicinska) förmåga i ett eget inlägg.
#1 - - Anna:

Nyss fått diagnosen PCOS och känns extremt hopplöst. Är snart 32 och har stor barnlängtan.
Enligt min läkare är övervikt vanligt vid PCOS vilket jag är.
Mitt problem då är att inte får hjälp med IVF eftersom jag är överviktig och har väldigt svårt att gå ner i vikt pga min PCOS... moment 22 i kvadrat.
Någon annan som har samma erfarenhet som vill dela med sig hur läkare ställt sig till detta för er?
Min läkare känns extremt trångsynt och tycker jag får skylla mig själv eftersom jag väger för mycket. Då ska man tydligen inte ha rätt till barn..

#2 - - Sussie:

Jag har också PCOS! Visste precis som du inte om det, eller fick inte rätt hjälp, förrän det dags att skaffa barn. Gick på behandling i ett år, plus akupunktur. under 3 månader. Fick en pojke, blev sen gravid direkt efter, typ på första mensen efter barnet, och har nu två små pojkar under 2 år. Ser fram emot att läsa mer om PCOS här och höra om din resa! Själv tror jag starkt på akupunkturen, som jag tror hade en stor påverkan på att jag blev gravid. PCOS är verkligen ett outforskat område, hade det varit män som haft det hade forskningen säkert sett annorlunda ut!

#3 - - Sussie:

Har varit med om samma men hamnade hos en bra läkare och fick hjälp. Byt läkare om den du har nu inte lyssnar och förstår! Akupunktur funkade för mig, kanske värt att testa om du kan och vill.

#4 - - Isabelle:

Nu känner jag mig löjligt dum som inte hade en aning om att det fanns en sjukdom som PCOS! Med risk för att låta korkad (men tänker att vi är vänner allihopa härinne och att klimatet är sådant att "dumma frågor" får ställas här???) men hur märkte ni av diagnosen första gångerna? Vilka behandlingsmetoder finns? Alltså inte _endast_ när man vill bli gravid utan även för att leva med denna sjukdom överlag? Är det större risk för förlossningsskada? Har man mer ont vid ägglossning än vid mens?

#5 - - Elin:

Har också Pcos. Försökte i 7 år innan jag med hjälp av Pergotime fick vårt första barn..Har efter det berikats med 2 barn till med hjälp av medicinen som stimulerar ägglossningen,har dock hört att de har slutat med denna medicin i Sverige. Att kämpa för att få barn är en berg och dalbana av hopp,mod,besvikelse...våga hoppas att DEN här gången gick det vägen men så blev det inte. Hade gett upp hoppet och var faktiskt min syster som sa att jag såg gravid ut i ögonen....då var jag gravid i v 14,hade så oregelbunden mens så var inte lönt att "slösa" ytterligare ett test bara för att få läsa av det att man inte är gravid. Tackar högre makter för att jag fått 3 mirakel under 5 år varje dag och fäller en lyckotår då och då.Man ska inte ge upp hoppet,det har jag lärt mig den tuffa vägen.

#6 - - Anna (också):

Oj. Jag heter också Anna, är snart 32 år och misstänker pcos. Det har jag egentligen gjort länge men ännu mer nu när vi försökt få barn i lite mer än två år och inte lyckats få ett endaste lintet blått plus. Om två veckor påbörjar vi en fertilitetsutredning och är väldigt nervös över det men samtidigt känns det bra att kanske äntligen få svar. Jag är tjock och lite bekymrad över vad de kommer säga om det. Vad har de sagt till dig Anna? Alltså, hur överviktig är du?
Jag har varit smal förut men för att jag ska vara det måste jag träna somed ett djur och typ leva på svältgränsen och det är inget jag mår bra av. Min "normalkropp" är tjock och det är knappt värt att kämpa emot det.

Funderar mycket över det också ... vi har ställt in oss på att det kan bli jobbigt, som du beskrev Hannah, med hormoner i kvadrat, fysisk och emotionell påfrestning och schemalagt sex. Det känns som att samtidigt hantera krav på att minska i vikt och kontrollera kroppen på ett sätt den avskyr kan bli för mycket.

Tack för att du lyfter det som är så viktigt Hannah! 💞

#7 - - Anna:

Jag har ett BMI på ca 33 idag vilket jag vet är alldelles för mycket. Men har så sjukt svårt att gå ner i vikt, äter enligt viktväktarna nu och tränar tre gånger i veckan men har enbart lyckats gå ner ca 6 kg på 4 månader.

Enda gången jag varit "smal", BMI på 22 var en period mellan 16-19 års ålder då jag pga en nervskada i tänderna gick regelbundet på starka värktabletter som tog bort hungerkänslor totalt så jag i princip som du säger levde på svältgränsen. Först nu i efterhand med min PCOS diagnos har jag förstått varför jag lyckades gå ner i vikt då och "klara" att leva på svältgränsen när jag idag inte klarar det.

Det är inte hälsosamt att vara överviktig och leva med det BMI jag har, det vet jag och skäms för det. Därför drar jag mig att våga söka till någon annan läkare för det är så skamfullt och "fult" att vara överviktig och vill inte bli mer dömd av fler läkare. Mitt mål är att till augusti försöka gå ner lite till i vikt och sedan söka till en speciallist klinik för att hoppas de har bättre inställning till överviktiga.

Stort lycka till med er fertilitesutredning. Hoppas verkligen på mer förstående läkare än de jag mött!!

Till top