Gravid trots PCOS

Föräldraskap, Tillbakablickar / Permalink / 2
När jag fick PCOS-diagnosen såg jag bara mörker ett tag, om jag ska vara helt ärlig. Jag som längtade efter barn så att jag höll på att spricka försökte ändå vänja mig vid tanken att det kanske inte skulle gå. Läkarna var dock positiva. Nu när jag äntligen hade en diagnos så blev bemötandet en helt annan från hela sjukvården. De peppade mig och berättade att de flesta med PCOS faktiskt kan bli gravida, om än med lite hjälp. Jag minns speciellt vilken krock det blev när de tog blodprovet för att se mina testosteron-nivåer. Jag var fortfarande helt skärrad, men läkaren märkte inte det riktigt. Tror hon menade väl när hon försökte lätta upp stämningen med ett skämt. ”Jahaja. Ja här har vi testosteron som i en man på anabola!”. Jag skrattade inte. För att kunna bli gravid kan man nämligen inte sänka testosteronnivåerna. Istället måste man skjuta till mer östrogen. Tillräckligt för att ”överrösta” testosteronet. Sammanfattning: det var som att ha konstant PMS under de 8 månader vi försökte. Riktigt, riktigt illa PMS. Har förstått att långt ifrån alla reagerar såhär. Det är väl som med alla läkemedel att olika personer reagerar på helt annorlunda sätt. Jag kände inte igen mig själv. Jag var deppig, aggressiv och lättstött. Men rent fysiskt svarade jag bra på behandlingen och fick 2 fungerande ägg vid varje menscykel. Vi ställde in oss på att om det skulle bli barn kunde det eventuellt bli två! För Franks pappa som redan hade fem barn var det en liten process att ta in… 😆 Alla som har försökt få barn under såhär planerade former vet hur tärande den här processen kan vara för psyket. Hoppet vid varje ägglossning. Order från läkare om att ligga varje dag. Icke-romantiken i det. Väntan. Familjelivs-trådarna i stil med ”Jag är sugen på blåbär. Kan det här faktiskt vara ett graviditetssymtom?”. Testet. Besvikelsen. Gråten. Hur man borstar av sig och reser sig igen. Efter sju försök (gånger två då eftersom jag hade två ägg varje gång) konstaterade läkarna att det här verkar vara svårare än vi först trott och en allmän infertilitetsutredning startades, samtidigt som vi ställdes i kö för IVF. Det totala mörkret kom tillbaka. Jag gav upp. Vi slutade med ägglossningstesten och varje-dag-liggen och hoppet. Jag började tordas ta en öl ibland igen. Försökte leva på i väntan på IVF. Men något kändes lite konstigt. Jag mådde märkligt. Bara veckor efter att jag ”gett upp” var jag gravid. Som jävla MAGI. Jag väckte Franks pappa med stickan jag hade tagit mest ”just in case”. Ingen av oss förstod NÅGONTING. Det var ju kört? Men tydligen inte. Jag vet att de där månaderna vi gick igenom det här inte är någonting i jämförelse med par som kämpar i år efter år. Jag kan inte ens föreställa mig den emotionella berg- och dalbanan ni måste gå igenom. Fruktansvärt. De där månaderna gjorde mig mer ödmjuk inför familjebildandet. Aldrig någonsin ska man ta det för givet. [caption id="attachment_1062" align="aligncenter" width="536"]En av de väldigt få bilder som finns på mig som höggravid. En av de väldigt få bilder som finns på mig som höggravid.[/caption] Förresten, har du läst min förlossningberättelse (när Franks pappa drog till akuten för egen del samtidigt som mina värkar drog igång)?
#1 - - Nathalie:

Men gud! Det här var exakt som att läsa min egna story!
Jag googlade "gravid pcos" och kom in här. Jag har nämligen själv pcos efter utredning.

Fick domen infertil innan jag ens fick förklarat vad jag hade riktigt. Så jag hann bli förkrossad.

Fått piller då jag inte hade nå progesteron i kroppen o inte nånsin släppte ägg själv. Så fick för att stimulera äggens tillväxt så nåt kunde bli stort o vilja släppa. Fungerade en gång. Tre ägg växte. Men inget släppte. Upprepades flertalet gånger men kroppen hade liksom blivit immun och slutat reagera på pillerna. Nya piller för att få mens o nya försök.

Remiss till IVF 30 mil bort till närmsta klinik. Besök.

Men luften o orken var ur mig. Efter två år med misslyckanden så orkade jag liksom inte mer. Behövde få vara ifred o andas en stund. Var inte redo o såg inte fram emot IVF-omgången. Var helt trött o slut. Vi bestämde oss att pausa o påbörja våra nya jobb vi sökt o fått. Börja hobbys igen o fokusera om. "Få vara ifred o ha sex på kul igen". Inte känna sig som en fabrik som ska prestera o fungera.

IVF hade beräknat att med sprutor skulle jag vara gravid i februari -17.

Men. Något skedde på egen hand i pausen och vi blev själv på egen hand gravida i februari -17.

Något vi dock fick veta veckor senare eftersom jag aldrig tog gravidtest för min trötthet och mående. Mådde inte illa men var inte sugen på mat.

Glädjen och paniken (vi hade ju börjat nya jobb!!) som kom när jag plussade!! Jag grät i glädje, chock och panik. Det här var ju inte planerat! Klarar vi detta nu?

Jag har mått kräk och varit inlagd, har magkatarr (tydligen kan magmunnen slappna av vid graviditet), och fått piller och shottar för det ena med det tredje utöver akutbesöken för uttorkningen och då få dropp.

Andra trimestern blev lugnare mot slutet och idag kliver jag in i v27, med bebis beräknad i november <3

Stor kram till er, pcos-syster! ;)

#2 - - Hannah Almerud:

Åh grattis till bebisen i magen Nathalie! Hoppas du slipper magkatarren snart, och får må bättre! 💜 Stor kram!

Till top