Var går gränsen mellan följsam och gränslös?

Föräldraskap / Permalink / 8
Frank har som bekant nyss fyllt tre. Den så kallade "trotsåldern" är väl i allra högsta grad närvarande just nu. Jag sitter verkligen inte på något facit när det gäller sådant här, men jag pratade med en verksam barnpsykolog för något år sedan om just trots. Hon sade en del saker som verkligen lugnade mig. En sak som hon tog upp var det här med mat och trots. Att många barn går igenom en fas där de helt enkelt krånglar med maten, och därför uppstår lätt konflikter kring matbordet. Psykologens tips i det läget var att aldrig någonsin bråka om mat – om det går att undvika. Det har jag tagit till mig på ett nästan religiöst sätt. Frank får därför äta under väldigt icke-strukturerade former just nu, eftersom han är i den där fasen då han annars garanterat hade tjafsat om det. Frukosten äter han helst i soffan. Middagen äter han gärna några tuggor i taget, och springer omkring lite mellan tuggorna. Jag lagar mat och han gör lite som han vill med den, helt enkelt. Det enda jag egentligen är hyfsat konsekvent med är att det är det som lagats som vi äter. Och oftast äter han ändå av det mesta. Jag känner en viss splittring inom mig, men har låtit honom hållas helt för nu. Det viktigaste är väl att han äter när han är hungrig, försöker jag övertala mig. Och så måste det ju vara förvisso. Nu handlar det mer om min egen självbild. Hur följsam är lagom följsamt egentligen? Var går gränsen mellan följsam och gränslös? Hur gör ni andra med treåringarna vid matbordet? [caption id="attachment_324" align="alignnone" width="594"]Bilden har ingenting med inlägget att göra – MEN den är tagen med en engångskamera. Vill ändå slå ett slag för dem. Bilden har ingenting med inlägget att göra – MEN den är tagen med en engångskamera. Vill ändå slå ett slag för dem.[/caption]
#1 - - Jenny:

Vi har precis samma läge med vår nyblivna 3-åring. Hon har alltid ätit jättebra, mycket och älskat allt. Men sedan nån månad passar plötsligt ingenting. hon vill absolut inte sitta vid matbordet och inte ens pasta med smör funkar längre. Eftersom min mamma alltid tjatat mycket om mat och att man måste hit och dit har jag totalförbud på måsten gällande mat. Man behöver inte äta nåt man inte vill, inte ens smaka, och det finns inget tvång eller krav. Hon har ätit eller smakat på det mesta till slut även om hon varit tveksam först. Och det har ju funkat toppen tills nu. Det är minst sagt en utmaning. Hon äter grönsaker om hon får springa och leka mellan tuggorna. Men tycker vi det är okej? Vi stället oss precis samma fråga som du, var går gränsen mellan följsam och gränslös? Så svårt. Lite skönt att höra att det kanske är ett 3-åringsproblem dock!

#2 - - Maria SR:

Nu är alla våra tre barn förbi treårsåldern men när de var i den åldern hade vi några få regler som var viktiga för oss (t. ex. att mat serveras och intas vid matbordet och att om det inte passar serveras det ingen annan mat). Men vi har aldrig tvingat nån att äta och vi har heller aldrig brytt oss om om nån äter ovanligt mycket en måltid. Vi hade ett barn som åt som en orm från 2 års ålder till hen var 7-8 år. Ungefär var femte dag åt hen enorma mängder mat och sen åt hen i stort sett ingenting under 4-5 dagar. Det var en ganska stor utmaning att sitta still i båten i början innan vi listade ut hens ätmönster. Nu vid 12 års ålder kan det barnet fortfarande hoppa över nån enstaka måltid men äter mestadels som vi andra.

#3 - - Julia:

Du gör SÅ RÄTT. Maten skall aldrig vara laddad. Hellre att det blir skit och pannkaka och trista middagar och spring och strunt än att maten blir kopplad till ångest, stress eller ledsenhet. Man kan skydda sina framtida tonåringar från så mycket nojor och dåliga känslor genom att bara låta barnet få njuta av maten helt utan pekpinnar. Det går över. Till slut så sitter han nog där och äter med kniv och gaffel tillsammans med dig <3

#4 - - Hannah Almerud:

Tack för pepp! <3 Jaa, sjukt vad jag längtar efter den dagen. Idag gick det ovanligt dåligt att peta i honom middag...

#5 - - Hannah Almerud:

Oj ja, det förstår jag måste varit klurigt innan man kommer på hur det hänger ihop. Bra att ni lyckats hitta ett sätt som passar er! I mitt fall är det nog mycket jag själv också som saknar middags-sällskap. Haha, ser fram emot dagen då han kan sitta still en hel måltid.

#6 - - Hannah Almerud:

Exakt så! Jag har också minnen från dagis om hur de tvingade mig att sitta kvar och äta upp, så jag ofta missade vilan. Fruktansvärt minne. Vill inte alls hamna i något tvång. Hade ju vara varit så skönt att kunna sitta tillsammans och äta någon gång 😁

#7 - - Hillevi:

Jag har också en bångstyrig 3-åring. Vi bråkar heller aldrig om maten, men vi vill att hon sitter still och äter. Det funkar oftast bra om vi i familjen är själva men om vi har gäster funkar det mindre bra och då får det vara så. Men något jag har märkt funkar på vår unge är att om det ändå blir lek, larv, bråk eller skrik från henne så brukar vi säga att det inte är ok att göra som hon gör just då. Vi säger att hon inte får göra så vid matbordet men om hon ändå fortsätter får hon gå till sitt rum och tex skrika klart. Vi berättar att när hon är klar får hon komma tillbaka för vi vill att hon sitter och äter med oss. Vi pekar på det som inte är ok och poängterar att vi vill att hon sitter med oss eftersom vi tycker om henne och att umgås. Vi vill inte straffa utan mer lära henne vad som är ok och inte.

#8 - - Stella:

Ja mat och tjat må rimma men går verkligen inte ihop.. min 3-åring äter helst nu framför tvn vilket jag kanske tycker är sådär för det är lite svårt med koncentrationen då, men jag tänker också att han äter både lunch och mellis på fsk och där är det väldigt mycket ordning och reda och vänta på sin tur, så hemma (där det ju bara är han och jag) så kan det vara lite mer fritt. Jag vill helst att han ska smaka iaf men tjatar inte om det - mat ska vara gott och härligt och en trevlig stund. Om det bara leks och tramsas vid bordet så säger jag mest att han får gå och leka om han hellre vill, men jag sitter kvar.

Tänker dock också att det är lätt att ha en avslappnad attityd om en som jag har ett barn som faktiskt äter. Frukost, lunch och mellis går ner utan problem, middag är det lite sämre med men han är väl bara inte så hungrig jämt på kvällen.

Till top