Hemnet-drogen

Övrigt / Permalink / 4
Det går i perioder, mitt knarkande av bostadsannonser. Nu har det precis börjat igen. Alla små stunder (när jag är klar med Instagram) som jag ändå bara står där med mobilen i näven så hamnar jag på Hemnet och drömmer mig bort till något annat. Egentligen är det inga större fel på min lägenhet. Den är rätt mysig (åtminstone invändigt), och eftersom Frank ändå vill sova PÅ mig på nätterna behöver vi inte direkt varsitt rum riktigt ännu. Så min tvåa borde duga fint. Men det är två saker som skaver.
  1. Där jag bor finns ingen tunnelbana. Och att i Sthlm vara hänvisad till att förflyttas ovan jord, med bussar, i morgontrafiken gör att jag blir sen till precis allting jag gör (eftersom jag inte kan lära mig att jag måste gå ännu tidigare än så okristligt tidigt som jag redan nu måste gå).
  2. Jag har någon naiv dröm om att Frank ska få en trädgård att leka i. Fan vad fjantigt alltså. Jag tror egentligen han är precisexakt lika lycklig vart vi än bor, så länge han får kärlek och tid tillsammans med familjen, men ändå så drar drömmen dit varenda gång. Säkert för att jag själv växte upp i Värmland med en skog bakom huset. Jag behöver inte en hel skog runt hörnet, men en liten gräsplätt hade varit så himla fint.
Men det är ju svårt det där när man inte bor ihop med någon, att få pengarna att räcka till det är boendet jag drömmer om. Om jag ska få tunnelbanan – så får jag nog snarare flytta till något mycket mindre än nu. Ska jag få gräsplätten, då måste jag flytta till någon närliggande mindre stad och ändå vara förvisad att åka typ en timme enkel väg till jobbet och Franks förskola. Hej tomten! En liten stuga, med plankgolv och en liten trädgård. Gärna en liten öppen spis och fräscht kök. Helst söder om söder och till ett pris som en klarar av med en medelinkomst. Går det att ordna tro? 😘 [caption id="attachment_338" align="alignnone" width="1000"]Där står jag och Hemnet-knarkar Där står jag och Hemnet-knarkar kan en tro[/caption]

Att vara kompis med exet

Relationer / Permalink / 4
Min kollega sade igår "det spelar ingen roll vad det är för snubbe vi pratar om – så är det alltid ett ex till dig". Haha, riktigt så illa är det faktiskt inte. Men det fick mig att fundera på vad det beror på att exen liksom dyker upp här och var. Sedan slog det mig, att den närmaste veckan är nästan alla mina inplanerade "sociala aktiviteter" med före detta pojkvänner eller åtminstone gamla ragg. Imorgon ska jag träffa ett ex från 2009 (och god vän since) och dricka öl med honom och hans fru. Dagen efter ska jag träffa ett annat ex (numera nära vän) från typ 2010, och gå på Emil Jensen med honom och en annan kompis. På fredag ska jag nog aw:a med ett en vän som började som ett ragg typ... 2006 kanske? Och nästa vecka kommer en gymnasiecrush (och vän sedan dess) och hälsar på. Haha. HUR GICK DET TILL?! Är alla mina kompisar gamla ex utan att jag insåg att det hände?! Det finns säkert en rad obehagliga psykoanalyser man kan dra av detta. En sak står iallafall klart. Jag har inga problem med att va kompis med ex. Jag har faktiskt aldrig förstått den grejen. Medan man fortfarande är mitt i uppbrottet så går det ju inte att kalla sig vänner. Då är allt för grötigt och sårbart för det. Men väl ute på andra sidan så ser jag ingen anledning att inte vara just vänner. Det är ju (förhoppningsvis) en person som man 1. tycker väldigt mycket om, och 2. någon man investerat massor av tid och energi på. Varför ska man inte förvalta den relationen? Skapa något nytt, något som passar för nu? Jag gillar det ändå. Även om jag kanske borde börja blanda upp mina vänner med folk jag faktiskt inte har legat med. 😁 [caption id="attachment_329" align="alignnone" width="2576"]December är inte bästa selfiemånaden alltså. 😨 December är inte bästa selfiemånaden alltså. 😨[/caption] (Lite apropå det här ämnet 👆. Kanske vill du också läsa om relationen till mitt barns pappa tillika mest ex of them all: Amöba-familjen)

Var går gränsen mellan följsam och gränslös?

Föräldraskap / Permalink / 8
Frank har som bekant nyss fyllt tre. Den så kallade "trotsåldern" är väl i allra högsta grad närvarande just nu. Jag sitter verkligen inte på något facit när det gäller sådant här, men jag pratade med en verksam barnpsykolog för något år sedan om just trots. Hon sade en del saker som verkligen lugnade mig. En sak som hon tog upp var det här med mat och trots. Att många barn går igenom en fas där de helt enkelt krånglar med maten, och därför uppstår lätt konflikter kring matbordet. Psykologens tips i det läget var att aldrig någonsin bråka om mat – om det går att undvika. Det har jag tagit till mig på ett nästan religiöst sätt. Frank får därför äta under väldigt icke-strukturerade former just nu, eftersom han är i den där fasen då han annars garanterat hade tjafsat om det. Frukosten äter han helst i soffan. Middagen äter han gärna några tuggor i taget, och springer omkring lite mellan tuggorna. Jag lagar mat och han gör lite som han vill med den, helt enkelt. Det enda jag egentligen är hyfsat konsekvent med är att det är det som lagats som vi äter. Och oftast äter han ändå av det mesta. Jag känner en viss splittring inom mig, men har låtit honom hållas helt för nu. Det viktigaste är väl att han äter när han är hungrig, försöker jag övertala mig. Och så måste det ju vara förvisso. Nu handlar det mer om min egen självbild. Hur följsam är lagom följsamt egentligen? Var går gränsen mellan följsam och gränslös? Hur gör ni andra med treåringarna vid matbordet? [caption id="attachment_324" align="alignnone" width="594"]Bilden har ingenting med inlägget att göra – MEN den är tagen med en engångskamera. Vill ändå slå ett slag för dem. Bilden har ingenting med inlägget att göra – MEN den är tagen med en engångskamera. Vill ändå slå ett slag för dem.[/caption]
Till top