"Inte alla män, men män överallt"

Som Carina Berg så träffsäkert beskrev det i Breaking News häromdagen. Kraften i #metoo fortsätter. Det är så mäktigt att se. Hela mitt Fb bubblar fortfarande av kvinns som stöttar varandra, stärker upp och framförallt – hjälper varandra att dra män som betett sig överjävligt i alla möjliga branscher och sammanhang ut i ljuset. 
 
Vi hade en trendspanare på jobbet härom veckan som frågade oss alla vad vi tror att vi kommer få se mer och mer av i sociala medier. Detta var innan #metoo, men mitt självklara svar på den frågan var "separatistiska grupper". För det har åtminstone för min del varit ett av huvudskälen för mig att gå in på Facebook senaste åren. Jag uppdaterar inte statusar eller lägger ut bilder längre. Jag scrollar knappt igenom flödet. Men jag längtar till mina grupper. Grupper skapade av kvinnor, för kvinnor (och ickebinära). Trygga rum. Kärleksfulla rum. Jag älskar att vara där. Allt från Växtgäris-grupper där jag kan posta mina tantiga bilder på begonior, till arga #metoo-grupper där jag kan få ventilera i en trygg miljö. 
 
För även om det "inte handlar om alla män", så är det män överallt som orsakat otryggheten som gör det nödvändigt att skapa de här forumen. Jag har rum för pepp, rum för skoj, rum för råd och rum för vrede. För överallt finns inte männen längre. Och där organiserar vi oss. Där avreagerar vi oss. Och där bara myser vi. Tack för gärisgrupperna, gäris.
 
(null)

Dags att visa barndomshemmet

Åh. Imorgon ska jag, Anna och Frank åka tåg till Värmland och hälsa på mina föräldrar. Frank är så längtig nu så att han nästan spricker. Han älskar ju Värmland. Eller ja, han älskar sina morföräldrar – därför älskar han också Värmland. Men jag tror även att det är något magiskt för honom med huset där. Huset och gården. 
 
Men det är något annat speciellt med det där huset som jag ser fram emot. Mina föräldrar flyttade dit innan jag föddes. Så jag är uppvuxen där. Och nu ska Anna få komma dit. Det känns stort, och spännande. Jag funderar på om jag ska vara så klyschig att jag drar fram ett par fotoalbum till och med (om inte mamma hinner först). 
 
Redan på den tiden hade jag fattat storheten i plyschdress. 
 

Fira jul utan kiddo?

Första julen utan Frank firade jag i Värmland med familjen. Det var jättefint, som alltid. Men jag kunde inte hantera faktumet att de andra barnen var där –– men inte Frank. Det gjorde helt enkelt för ont i hjärtat. Där och då bestämde jag mig för att för en tid framöver kommer jag bara fira varannan jul på det där ”traditionella sättet”. 
 
När jag var singel var jag helt inställd på att typ dra på ett silent retreat eller liknande under den här julen, som blir min andra jul utan Frank (men min tredje sedan skilsmässan). Det hade verkligen blivit en konstrast, och säkert smärtsamt även det på många sätt. Men också nyttigt!
 
Men nu vill jag ännu hellre hitta på något med Anna. Inte ett eget julfirande dock, utan bara ha en mysig julafton på annat sätt. Vi har varit inne på allt från att dra på någon stadssemester till att hyra en stuga med bastu och bara dricka folköl i bastun och prata hela kvällen. Vad det faktiskt blir jag vi fortfarande inte bestämt med det börjar dra ihop sig.
 
Vad jag däremot INTE tänker ställa in är hela december och upptakten till julen. Ju äldre jag blir desto mer adventspeppad blir jag. Och det är ju magiskt att ladda upp för en jul tillsammans med kiddo. Även om jag tyvärr inte får dela själva julafton med honom i år. 
 
Om du tillhör den del av mina läsare som också separerat med barn. Hur hanterar ni jular utan barnen? Eller fortsätter ni att fira ihop? 
 
 
Frank mitt i julbaket förra året 😂👆

7 tecken på att jag BORDE ha en ålderskris

För typ en vecka sedan fyllde jag 30, och jag har skrutit om hur lite ålderskris jag har haft (och har). Faktum är att det är lite av en lättnad för en mental tant som mig att inte vara 20-nånting längre. Nu kommer jag undan med lite fler grejer. Dock är jag ju faktiskt bara 30, och inte 101 som kommande lista kanske snarare tyder på.
 
Saker jag gjort som fått mig att reflektera över min mentala ålder den senaste veckan
 
1. På själva trettioårsdagen bjöd jag på tårta. So far so good. Tårta i långpanna. Tantigt. Tårta i långpanna med AFTER EIGHT I. Sjukt jävla jättetantigt.
 
 
 
 
2. Jag har senaste veckan sagt sexiga saker som ”Jag kan inte vara stora sked om du ligger innerst. Min arm klarar inte av att jag sover på den sidan."
 
3. Jag var SÅ nära att lägga ut en bild på en växt på Instagram. Jag insåg dock i tid exakt HUR tantigt det är – och skickade den som privatmeddelande till diverse vänner istället. 😂
 
Sjukt fin begonia dock, eller hur?!
 
4. Jag har blivit kallad för ”du som är lite äldre” av optikern (som jag gick till för att jag inte längre kan köra bil i mörker ELLER läsa lunchmenyn) – samtidigt som jag fick en remiss till en ögonspecialist
 
5. Jag lägger minst en timme om dagen på Yatzy World (livets bästa mobilspel). 
 
 
6. Frank gav mig den ljuvliga kommentaren ”hehehe din hängrumpa” när han såg mig i trosor härom dagen.
 
7. Jag fick nackspärr av att bära hem kassar från systembolaget.
 
 
 

Intervju med mig på blogg.se

Hallå, jag har ju glömt att säga att jag blivit en av blogg.se's "everyday-bloggare". Det innebär att jag kommer synas på My everyday-sidan också, plus i lite snurror och sånt bra! 👍
 
I samband med det så har blogg.se intervjuat mig om planerna med bloggen och lite "best of Frank"-stories. Hehe. 
 
 
 
In och läs vetja. Speciellt kanske om du är en ny läsare. Jag tror att intervjun ger en hyfsat bra bild av vad du kan förvänta dig här! 

Bakgrunden till min (i familjen) välkända bacillskräck

Idag har Frallan bjudit sin pappa på farsdag-fika. Förmiddagen ägnades åt att göra chokladbollar och teckningar. Sedan bjöd han STOLT sin pappa och storasyster på dem. 
 
 
Själv har jag lite av en "chokladboll made by kids"-skräck. Min bacillskräck har blivit sjukt mycket mer chill med åren faktiskt, men just den där grejen hänger kvar. Det ligger nämligen ett rätt laddat minne där från 2010 och dagen jag första gången skulle träffa Franks pappas barn. Jag var (såklart) jättenervös. Vi hade bara dagen innan bestämt att vi var ett par, och att vi skulle ta det lugnt med att introducera barnen. Dagen efter satt jag där, i hans ex kök och träffade dem allihop. "Ta det lugnt" var det ja.  
 
De hade gjort chokladbollar som de bjöd på och jag åt artigt, såklart. Jättegulligt av dem att ha fixat fika. Och allt gick riktigt bra. Kidsen var nyfikna och snälla och deras mamma trevlig och välkomnande. Vad jag däremot inte visste var att de PRECIS tillfrisknat från en magsjuka. Såatte..ehehe.
 
Första dygnen i det förhållandet spenderades alltså med att visa sidor av mig själv som jag kanske helst hade velat vänta med att introducera.
 
Men Frank är frisk vad jag vet, så dagens chokladbollsskörd är nog hyfsat ok ändå! 😉

Bästa tipset för att få småbarn att kunna ta på jackan själv

Egentligen har jag inte så mycket emot kylan. Jag föredrar den nästan framför slasket som var för ett par veckor sedan. Vad jag däremot hatar är att overall-säsongen officiellt är igång. 
 
Det finns INGET som triggar mina stressnivåer så mycket som overaller. Både på och av är det alldeles fruktansvärt och jag tycker det är tusen gånger svårare att få Frank att hjälpa till själv med overall än med andra plagg. 
 
Därför satte mig jag förut och googlade desperat efter overall-tricks likt detta:
 

Om det är någon som missat det där ☝️ så är det annars BÄSTA TIPSET för att få småbarn att lyckas ta på sig jackan själv. Jag såg något liknande kliipp första gången när jag jobbade på mama för ett par år sedan och tänkte då "det här ska jag komma ihåg till när Frank blir lite äldre". Det gjorde jag givetvis inte; men min mamma som är fd förskolelärare påminde mig i somras. Huj så mycket enklare det är då. 
 
Jag gick dock bet gällande overall-hacksen. Har du något påklädningstips som kommer få vintern att kännas mer hanterbar?

Vad har jag egentligen i magen...?

Så var det det här med barns ärlighet. Frank övertalade mig att jag skulle hålla honom sällskap i badet igårkväll. När jag tog av mig tröjan stannade han upp och ba:
 
"Maaaaamma, har du en bebis i magen?"
 
(Jag är laktosintolerant och gillar ost – det får ibland sina konsekvenser)
 
"Haha, nej jag har ingen bebis i magen..."
 
"Meeeeen.... ett litet husdjur kanske?"
 
Jag vet verkligen inget barn som vill ha ett husdjur lika mycket som Frallan. Nu har kampanjandet gått ett steg för långt dock. 😂
 
 
Haha, cred till fotografen Anna för den fina censuren också. 😆
 

Att ses mindre i ett samboskap?

Ibland tar det tid för poletten att trilla ner. Så var det för mig igår. Jag och en kollega satt och pratade samboskap, och hur livet liksom förändras när man kan få se sin partner hela tiden och inte behöver ”planera in det”. Kanske på gott och ont, beroende på hur man är. Men jag som älskar att ha vardag ihop med en annan person är ju väldigt pro-samboskap. Min kollega lade dock till att det är ju inte alltid det blir så att man ser varandra så mycket mer bara för att man flyttar ihop, ibland kan det nästan bli tvärtom. 
 
Jag skrattade till och påpekade att båda de sambos jag haft faktiskt har ”försvunnit” mer ur mitt liv sedan vi flyttade ihop. Jag vill nämligen lägga mig typ senast 23 på en vardag. Exakt den tid på mina exsambos ”kreativa flow” påstods börja. Sedan satt de ofta uppe halva natten och jobbade. 
 
Det där har blivit min syn på ”hur det är”. Att jag är trist och trött, och de är kreativa. Jag har inte analyserat det djupare än så. Jag har bara accepterat det. 
 
Tills min kollega tittade på mig och sade ”så du accepterade att ha det så?”. Jag har inte ens tänkt det som att jag hade kunnat ha ett val där. Men hon sade det som världens mest självklara grej att det var ju jag som var rimlig i det där med att lägga mig 23, speciellt när en har kids som vaknar 06. Men att hon också hade erfarenhet av att typ alla män (i de exempel vi hade) hon bott med sagt samma sak. ”Jag behöver den där tiden för mig själv”. Vilket resulterar i att tjejen (i våra exempel, återigen) går upp tidigt och tar hand om kidsen själv flera timmar varje morgon – där ”tid för sig själv” verkligen inte finns på agendan. 
 
Nu har vi inte haft tillräckligt många exsambos tillsammans för att dra någon statistisk slutsats här direkt, hehe. Men känns det igen av er 98% kvinns som läser? Hur det liksom ofta tassas kring det där med mäns egentid? Det är lite intressant ändå tycker jag.  
 
Där står jag och tycker en massa nu igen. 
 

"Du bär mig"

När jag fyllde år fick jag bland annat massa superfina smycken. Frank lade märke till ett av dem igår. 
 
"Mamma du har ett halsband med en krok på. Varför det?"
"Det är ingen krok. Det är en stark arm, ser du?"
"Jaaa."
"Det är ju för att du har en så stark mamma, hehe."
"Jaaaa. Du bär mig. Då är du stark. Jag är stark mä när jag bär hunden. KOLLA! Men du bär ju mig NÄR JAG BÄR HUNDEN."
"SÅ STARKA ÄR VI!"
"JAAAAAAA!"
 
Förutom att det var ett väldigt mysigt samtal att ha under tandborstningen så fick det mig att tänka på hur fint det summerar föräldraskapet. Just nu bär Frank gosedjurshunden. Men han kommer kanske behöva bära tyngre stoff än så genom livet. Men oavsett hur tungt han måste bära så kommer jag fortsätta bära honom. Så är det ju bara. Därför symboliserar det här halsbandet precis vem jag tänker vara för Frallan livet ut. Jag bär honom när han bär hunden. 
 
 
 
(Tack för all pepp och följningar på alla håll och kanter efter bloggflytten igår. Ni är bäst.) 
Visa fler inlägg