Livet är ingen tävling men... jo det är det, och jag vann!

Nämen alltså TILLÅT MIG att njuta av samtalet som uppstod mellan mig och Frank över middagen igår. Frank har ju som sagt varit så otroligt pappig på senaste, så även om jag kanske använde NÅGOT ohederliga metoder för detta så känner jag ändå vittring av bekräftelse igen. Hehehehe. 
 
 
 
”Vad bra du är på att ta upp och ned ögonbrynen sådär, Frank”
 
”Som pappa!”
 
”Är pappa bra på det? Vad är jag bra på då?”
 
”Du är bra på att laga maaaat, mysa, köpa alla grejer å... ALLTING ÖVERALLT!”
 
”Så jag är bra på allting överallt och pappa är bra på att höja ögonbrynen?”
 
”Jaaaa!”
 
 
 

Frank hälsar: 😏

Ett inlägg delat av Hannah Almerud (@hannahalmerud) Nov 22, 2017 kl. 9:55 PST

JAG ÄR NOMINERAD TILL ÅRETS FAMILJEBLOGGARE!

Hur otroliga är inte ni som läser den här bloggen? Jag hade bara bloggat här i EN VECKA när blogg.se stängde för nominering till årets bloggar-pris. ÄNDÅ hann ni nominera mig till "årets familjebloggare". Tusen tack! ❤️
 
Jag blir såå stolt och peppad! Och såklart skulle jag bli brutalglad om du dessutom vill rösta på mig! Om du vill det, så klickar du HÄR!
 
 
 
 

På dejt med min egen hjärna

Jag har gått i terapi nu hela hösten. Så VANSINNIGT skönt, helande och själarenande.
 
Det är inte första gången jag sätter mig i terapistolen. Det är något jag faktiskt "unnat" mig att göra flera perioder i mitt liv. Jag tror nämligen att en inte behöver känna att en håller på att gå sönder helt för att gå i terapi. För mig har det varit en hjälp i att förstå både mig själv och andra. Och mig själv i relation till andra.
 
Den terapiformen jag kör just nu fokuserar på att identifiera beteendemönster en har – och arbeta med dem. Jag är ju ingen expert på det här området, men jag uppfattar det som så effektivt för att vi både gräver liksom i grunden till dessa mönster, men också pratar om hur jag kan hantera dem i min vardag. Tidigare har jag testat både KBT och psykoterapi, men det här känns som den gyllene medelvägen liksom. 
 
De här dolda beteenddemönstren har vi ju, så många av oss. Kanske speciellt kopplat till relationer. Vilken partner vi väljer och vad den har för roll i ens liv – både det förflutna och till nuet. Samtalen gör mig så jävla mycket mer förlåtande mot mig själv. 
 
Helt plötsligt kan jag sätta ord på vad det var som ledde till min skilsmässa, men också vad det var som gjorde att jag aktivt sökte upp en helt annan typ av relation. Den här meningen har sagts förr, men den tål verkligen att sägas igen. Alla, verkligen ALLA borde sätta sig i terapistolen ibland. En blir en lite klokare människa.  
 
 
Dagens selfie-fail.
 
 

Ditt barn. Allt vill du ge det.

Kika på filmen först. Läs sedan. 😘
 
 
 
 
 
En gång frågade jag Frank ”var bor du då?” för att se om han hade någon uppfattning om vilken stad och kanske till och med stadsdel vi var. Utan att tveka sade han glatt namnet på sin avdelning på förskolan. 
 
Nu behöver såklart inte det betyda mer än en treårings missförstånd av ett ord, men det blev ändå talande och lite skar det allt i mammahjärtat. För Frank har långa dagar. 
 
Jag har både bloggat om det och skrivit krönikor om det vid flera tillfällen, det här med det dåliga samvetet över barnets förskoletider. Men i just vår familj så har det fungerat riktigt fint. Och det har varit en stor del tack vare alla otroliga människor han möter varje dag på förskolan. Han älskar ju att vara där. Och jag är så oändligt tacksam för att det finns så bra människor som möter honom varje dag, och som hjälper honom att utvecklas och leka.
 
Så när min byrå fick uppdraget att ta fram en film för att hylla barnskötare så blev jag superpeppad. För barnskötarna, och alla andra i förskolemiljön förtjänar inget annat än en otrolig hyllning. Jag brukar nästan aldrig prata jobb i den här bloggen. Många av er vet nog knappt vad det är jag jobbar med ens. Men den här gången vill jag dela med mig av filmen som vi gjort för Kommunal. Till alla som finns där för Frank, varje dag.
 
(Det här är inte på något sätt ett bloggsamarbete utan bara en märklig mix av skryt och tacksamhet.)

Själva bytet är det svåraste

Ojojojoj bloggen tog visst paus hela helgen. Det var inte tänkt så men det var fullt ös så fanns ingen möjlighet att blogga riktigt. Ska berätta om helgen mer i ett annat inlägg dock. 
 
Jag har haft Frank själv nu i två veckor. Så jävla underbart att ha sammanhängande tid med honom. Speciellt eftersom han varit lite pappig på senaste. Bara vi kommer in i vardag ihop så går allt mycket bättre. Det blir mycket mer harmoniskt, roligt och mysigt. Det är liksom i avbrotten och bytet i sig som gör det lite jobbigt för oss båda tror jag. 
 
Jag och Franks pappa kör fem dagar i taget nu. Det känns för länge att vara ifrån kiddo en hel vecka, och dessutom så skulle det innebära onödigt mycket tid i bil för Frank då han isf skulle behöva åka till Falun och hämta/lämna syskon mycket mer än nu. Det här är helt enkelt det bästa för vårt "livspussel" om vi ska behålla 50/50-uppdelnigen. Samtidigt är det lite kort att komma in i det vardagliga, det märker jag ju de gånger jag får ha Frank lite längre. 
 
En rapport i början av året visade ju dock att växelvis boende är det bästa för barn med separerade föräldrar. Barn som bor växelvis mår nästan lika bra som barn i "kärnfamiljer". Det var en sådan lättnad när jag läste det. Det känns som att det varit så många röster i alla år som påpekat att man inte säkert vet hur "flängandet mellan hem" skulle påverka barnen. Jag hoppas att den här lite tuffa stunden mellan bytena är en period helt enkelt. Allt jag vill är ju att Frank ska få må så bra som möjligt.  
 
 
(null)
 

"Inte alla män, men män överallt"

Som Carina Berg så träffsäkert beskrev det i Breaking News häromdagen. Kraften i #metoo fortsätter. Det är så mäktigt att se. Hela mitt Fb bubblar fortfarande av kvinns som stöttar varandra, stärker upp och framförallt – hjälper varandra att dra män som betett sig överjävligt i alla möjliga branscher och sammanhang ut i ljuset. 
 
Vi hade en trendspanare på jobbet härom veckan som frågade oss alla vad vi tror att vi kommer få se mer och mer av i sociala medier. Detta var innan #metoo, men mitt självklara svar på den frågan var "separatistiska grupper". För det har åtminstone för min del varit ett av huvudskälen för mig att gå in på Facebook senaste åren. Jag uppdaterar inte statusar eller lägger ut bilder längre. Jag scrollar knappt igenom flödet. Men jag längtar till mina grupper. Grupper skapade av kvinnor, för kvinnor (och ickebinära). Trygga rum. Kärleksfulla rum. Jag älskar att vara där. Allt från Växtgäris-grupper där jag kan posta mina tantiga bilder på begonior, till arga #metoo-grupper där jag kan få ventilera i en trygg miljö. 
 
För även om det "inte handlar om alla män", så är det män överallt som orsakat otryggheten som gör det nödvändigt att skapa de här forumen. Jag har rum för pepp, rum för skoj, rum för råd och rum för vrede. För överallt finns inte männen längre. Och där organiserar vi oss. Där avreagerar vi oss. Och där bara myser vi. Tack för gärisgrupperna, gäris.
 
(null)
 

Dags att visa barndomshemmet

Åh. Imorgon ska jag, Anna och Frank åka tåg till Värmland och hälsa på mina föräldrar. Frank är så längtig nu så att han nästan spricker. Han älskar ju Värmland. Eller ja, han älskar sina morföräldrar – därför älskar han också Värmland. Men jag tror även att det är något magiskt för honom med huset där. Huset och gården. 
 
Men det är något annat speciellt med det där huset som jag ser fram emot. Mina föräldrar flyttade dit innan jag föddes. Så jag är uppvuxen där. Och nu ska Anna få komma dit. Det känns stort, och spännande. Jag funderar på om jag ska vara så klyschig att jag drar fram ett par fotoalbum till och med (om inte mamma hinner först). 
 
Redan på den tiden hade jag fattat storheten i plyschdress. 
 

Fira jul utan kiddo?

Första julen utan Frank firade jag i Värmland med familjen. Det var jättefint, som alltid. Men jag kunde inte hantera faktumet att de andra barnen var där –– men inte Frank. Det gjorde helt enkelt för ont i hjärtat. Där och då bestämde jag mig för att för en tid framöver kommer jag bara fira varannan jul på det där ”traditionella sättet”. 
 
När jag var singel var jag helt inställd på att typ dra på ett silent retreat eller liknande under den här julen, som blir min andra jul utan Frank (men min tredje sedan skilsmässan). Det hade verkligen blivit en konstrast, och säkert smärtsamt även det på många sätt. Men också nyttigt!
 
Men nu vill jag ännu hellre hitta på något med Anna. Inte ett eget julfirande dock, utan bara ha en mysig julafton på annat sätt. Vi har varit inne på allt från att dra på någon stadssemester till att hyra en stuga med bastu och bara dricka folköl i bastun och prata hela kvällen. Vad det faktiskt blir jag vi fortfarande inte bestämt med det börjar dra ihop sig.
 
Vad jag däremot INTE tänker ställa in är hela december och upptakten till julen. Ju äldre jag blir desto mer adventspeppad blir jag. Och det är ju magiskt att ladda upp för en jul tillsammans med kiddo. Även om jag tyvärr inte får dela själva julafton med honom i år. 
 
Om du tillhör den del av mina läsare som också separerat med barn. Hur hanterar ni jular utan barnen? Eller fortsätter ni att fira ihop? 
 
 
Frank mitt i julbaket förra året 😂👆

7 tecken på att jag BORDE ha en ålderskris

För typ en vecka sedan fyllde jag 30, och jag har skrutit om hur lite ålderskris jag har haft (och har). Faktum är att det är lite av en lättnad för en mental tant som mig att inte vara 20-nånting längre. Nu kommer jag undan med lite fler grejer. Dock är jag ju faktiskt bara 30, och inte 101 som kommande lista kanske snarare tyder på.
 
Saker jag gjort som fått mig att reflektera över min mentala ålder den senaste veckan
 
1. På själva trettioårsdagen bjöd jag på tårta. So far so good. Tårta i långpanna. Tantigt. Tårta i långpanna med AFTER EIGHT I. Sjukt jävla jättetantigt.
 
 
 
 
2. Jag har senaste veckan sagt sexiga saker som ”Jag kan inte vara stora sked om du ligger innerst. Min arm klarar inte av att jag sover på den sidan."
 
3. Jag var SÅ nära att lägga ut en bild på en växt på Instagram. Jag insåg dock i tid exakt HUR tantigt det är – och skickade den som privatmeddelande till diverse vänner istället. 😂
 
Sjukt fin begonia dock, eller hur?!
 
4. Jag har blivit kallad för ”du som är lite äldre” av optikern (som jag gick till för att jag inte längre kan köra bil i mörker ELLER läsa lunchmenyn) – samtidigt som jag fick en remiss till en ögonspecialist
 
5. Jag lägger minst en timme om dagen på Yatzy World (livets bästa mobilspel). 
 
 
6. Frank gav mig den ljuvliga kommentaren ”hehehe din hängrumpa” när han såg mig i trosor härom dagen.
 
7. Jag fick nackspärr av att bära hem kassar från systembolaget.
 
 
 

Intervju med mig på blogg.se

Hallå, jag har ju glömt att säga att jag blivit en av blogg.se's "everyday-bloggare". Det innebär att jag kommer synas på My everyday-sidan också, plus i lite snurror och sånt bra! 👍
 
I samband med det så har blogg.se intervjuat mig om planerna med bloggen och lite "best of Frank"-stories. Hehe. 
 
 
 
In och läs vetja. Speciellt kanske om du är en ny läsare. Jag tror att intervjun ger en hyfsat bra bild av vad du kan förvänta dig här! 
Visa fler inlägg